Jag hänger min datorväska över axeln, går förbi en sovande man på tåget och just när jag passerar ser jag medvetet till att väskan dunkar i honom. I ögonvrån ser jag hur han irriterat vaknar och det får mig att njuta…
Jag ska förklara.
Det är i år tio år sedan rökare satt i rökkupé på tåg och det var väl upp till dem om deras kläder skulle lukta inpyrt efter en timme och 23 minuter till Stockholm. Någonstans kände jag ändå en respekt för dem.
Något jag inte gjorde för de osolidariska rökarna.
Dem hatade jag i flera år och nu, tio år senare, känner jag samma ilska blomma upp inom mig igen. Det var de osolidariska rökarna som satt i min rökfria vagn och med jämna mellanrum gick in i rökkupén och bolmade. De ville nämligen inte sitta i röken hela vägen, nej nej, det var ju inte bra för hälsan och Levisjeansen.
Men att gå in till cigarettberoende Elsa, 68, och blåsa Gul Blend på henne var okej.
En gång såg jag en man gå in och göra slut på en hel cigarr. Ett par andra gånger skapade piprökare Lützendimma därinne innan de smet ut i min kupé igen. Jag förstod aldrig att inte Elsa och de andra rökarna i rökkupé reagerade. Jag skulle ha blivit tokig. Tänkte jag då utan att ändå riktigt veta hur det kändes eftersom jag var icke-rökare.
Nu vet jag alltså det.
Idag har alla mobiltelefon ombord och, precis som det en gång var med rökning, införs nu mobilfria vagnar. Allmän hyfs är att man får prata i sin mobil ombord, fast givetvis med måtta, men vill man ha det riktigt lugnt och skönt bokar man plats i mobilfri vagn.
Så långt är allt okej.
Men det är där den nya tidens osolidariska rökare dyker upp. Nu med Iphone eller Ericsson Experia i handen i stället för Marlboro Light. Den nya tidens smygrökare pratar nämligen högst på tåget i mobiltelefon – men bokar mobilfri plats i mobilfri kupé.
Hur osolidariskt som helst.
Jag satt granne med en sådan kupé på väg från Danmark nyss. En obehaglig 55-årig man i byggbranschen fick mitt blodtryck att stiga. Från min plats i tillåtet-att-ringa-vagnen ser jag honom sitta och halvsova i inte-tillåtet-att-ringa-vagnen. Där har han bokat plats för att få det lugnt och skönt.
Problemet är att han, som de gamla smygrökarna, vill ha det bästa av två världar. Så där sitter han i tystnaden med sin mobil på ljudlös signal. Med jämna mellanrum reser han sig upp, slamrar i dörren till min vagn och ställer sig i mittgången bredvid mig.
– TJENARE, vrålar han i luren och pratar fullständigt oberörd på om nån bro hans företag håller på att bygga i Småland.
Precis som de gamla smygrökarna. Vadå, det här är väl rökkupé? Vadå, det här är väl mobilkupé? Själv tuggar jag fradga och medan blodtrycket sakta stiger av att lyssna på mobilskrikaren samlar jag mod.
Men precis när jag ska resa mig och säga till vrålar han ”HEJ DÅ”, lägger på och går in till sin lugna, ljudlösa plats igen. För att en kvart senare komma ut igen med ett ”TJENARE”…
Men senare somnar han alltså. Lagom till jag, Den Smarte Hämnaren, ska kliva av. Dunsen när kanten på datorväskan träffar hans axel och han nyvaket svär till är ljuv musik.
Nej, jag låtsas inte ens säga ursäkta.
Ola Liljedahl