Tjugotvåårige Sven Hagman vägde runt 70 kilo när han slog sig ner vid ett kafébord i tyska Stettin på våren 1944. När han kom hem till Gävle i oktober samma år vägde han 37. Ett drygt halvår i Nazitysklands fängelser hade fått honom att tappa halva sin kroppsvikt, han hade svåra inre skador, blödande sår och fula ärr efter bajonetter, sparkar och slag.

I maj 1944 satt elva svenska sjömän i tyska fängelser, anklagade för att på olika sätt ha uppträtt fientligt mot den nazistiska regimen. En av dessa politiska fångar var Sven Hagman från Gävle.

Jämfört med Knut Mineur, som greps av Gestapo tio år tidigare – och som jag berättade om förra söndagen – satt Hagman fängslad en relativt kort tid. Men den omänskliga grymheten hade knappast minskat i Tredje Riket under det årtionde som gått, så även Hagman blev märkt för livet av sina upplevelser som Hitlers fånge.

Sven arbetade som eldare på ångfartyget Svea som i mitten av april 1944 anlände till Stettin vid tyska östersjökusten. (I dag heter staden Szczecin och hör till Polen) Han gick iland tillsammans med en kamrat och på ett kafé träffade de en holländsk sjöman. Efter en stund frågade holländaren om Hagman kunde tänka sig att ta med sig ett brev och posta det i Sverige. Mottagaren var en släkting i USA och i brevet avhandlades en del familjeangelägenheter som avsändaren inte tyckte angick den tyska censuren.

Någon måste ha sett när kuvertet överlämnades, för efter en kort stund rusade en patrull från Gestapo in på kaféet och grep de tre männen. På polisstationen tvingades de tömma sina fickor och när Hagman drog fram brevet snappade holländaren åt sig det och rev det i småbitar. Han slogs ner av poliserna och kastades in i en cell medan de två svenskarna släpptes.

Dagen därpå kom Gestapo och hämtade Hagman ombord på fartyget och förde honom till ett fängelse i stadens centrum. Där fick han sitta en vecka i en trång cell tillsammans med sju andra fångar, ryssar och polacker, innan han förhördes.

Han fick då veta att det brev han tagit emot innehöll nedsättande formuleringar om Hitler och även upplysningar om tyska ubåtars rörelser i Östersjön. Rent spioneri, alltså. Resultatet blev också att holländaren så småningom dömdes till döden och avrättades.

Efter förhöret fördes Sven Hagman till ett annat fängelse i Stettin. Där fick han sitta tillsammans med fyra andra fångar och tusentals vägglöss. Minsta händelse som på något sätt irriterade vaktkonstaplarna slutade med hårda batongslag och Hagman fick vänja sig vid att ständigt bli kallad för ”svenskt svin”.

Fångarna väcktes klockan sex varje morgon och efter en timmes exercis fick de sitta i cellen hela dagen och repa sönder blodiga och leriga uniformer från sårade och döda soldater på Östfronten. Meningen var väl att tyget skulle återvinnas på något sätt.

Kosten var både usel och ensidig. Morgon och kväll serverades en skiva bröd med ett illaluktande kaffesurrogat och däremellan en skål tunn soppa med några potatisbitar. Enda ljuspunkten, berättade Sven Hagman vid frisläppandet, var när svenska pastorn kom med smörgåsar.

Efter fyra månader förflyttades Hagman till det fruktade Plötzenseefängelset i Berlin. Han hamnade på en avdelning för dödsdömda och från fönstergluggen i cellen hade han utsikt över den lilla byggnad där giljotinen och galgen stod.

Varje tisdag och varje fredag, mellan klockan 11 och 12, dödades uppåt fyrtio män och kvinnor av en bödel som var klädd i en röd mantel och hade en röd kalott på huvudet. Avrättningarna skedde inomhus, men Hagman och hans kamrater kunde se när de dödsdömda fördes in i skjulet med händerna fastkedjade på ryggen. Vid dessa tillfällen fanns alltid tidningsmän på plats som skrattade och rökte medan de antecknade och fotograferade.

Om Hagman och de andra i cellen lyssnade riktigt noga kunde de avgöra på vilket sätt deras olyckskamrater togs av daga. En tung duns från bilan förkunnade att ett liv släckts i giljotinen. Var det tyst i skjulet sedan en fånge förts in betydde det att han hängts.

Bland de som många avrättades fanns en tysk pojke på 16 år, som Hagman lärt känna. Gossen hade arbetat i en fabrik och skurit ut en bit läder från en maskinrem, stor nog för att räcka till ett par sulor till hans trasiga skor. Sabotage, menade domstolen och dömde honom till halshuggning.

Den 20 juli 1944 inträffade det mest kända mordförsöket mot Adolf Hitler. Det utfördes av överste Claus Schenk von Stauffenberg som placerade en portfölj under ett bord i ett rum där führern vistades. Sabotaget misslyckades och von Stauffenberg greps och arkebuserades nästan omedelbart. Flera av hans sammansvurna, som alla var högt uppsatta nazister, dömdes till döden och avrättades i Plötzensee­fängelset, praktiskt taget mitt framför nosen på Sven Hagman från Gävle. För att attentatsmännen skulle plågas extra mycket hängdes de i pianotrådar fastsatta i köttkrokar och ströps sakta till döds. Dödskampen, som varade i fem minuter, filmades och visades för Hitler redan samma kväll.

Hagman såg när de höga officerarna fördes till galgen och lade märke till att de bar svarta kläder med gula revärer på byxorna. Alla andra var klädda i blåställ när de avrättades.

Redan i Stettin hade Hagman hört rykten att han skulle halshuggas och när han nu frågade om sitt framtida öde fick han en gest över strupen till svar. Eftersom han hade en giljotin utanför cellfönstret förstod han vad det betydde.

Nu blev det inte så. Den 12 september 1944 dömdes han till fyra månaders fängelse, men eftersom han redan suttit fem månader tyckte domaren att straffet kunde betraktas som avtjänat Såvida inte det mäktigas Gestapo hade något att invända.

När den utmärglade svensken lämnade rättssalen fick han en hård spark på benet av fångvaktaren. Det blev ett otäckt sår, knät svullnade och han hamnade på sjukhus. Och sedan återigen i fängelse en kort tid innan han äntligen fick åka hem.

Sven Hagman anlände till Gävle den 24 oktober 1944 och togs omedelbart in på lasarettet där han blev kvar i flera månader. Hans kropp – och rimligtvis också hans psyke – hade farit illa av den omilda behandlingen och man konstaterade att han fått diabetes.

Hagman dog 1982 och jag har aldrig träffat honom. Men jag har en känsla av att han var en lite udda figur. Hans stora intresse var att mecka med motocyklar, helst av märket Indian, och när han 1965 fick en summa pengar i ersättning av västtyska staten bodde han i en källare vid Brunnsgatan i Gävle.

Han intervjuades ibland i tidningarna och han bättrade på sin historia en aning genom åren. Någon gång påstod han att han blivit dömd till döden och räddades i sista stund, en annan gång att planet han skulle ha åkt med från Tyskland störtade och alla dog.

Viktminskningen på 33 kilo får vi kanske också ta med en nypa salt. I den första versionen var det bara tolv. Men helt klart är att Sven Hagman utsattes för en omänsklig behandling under sin tid som fånge hos nazisterna.

Ulf Ivar Nilsson

www.ulfivar.se