Fuskkaffet från Gävle
Snabbkaffet uppfanns 1899 av en japansk kemist som hette Satori Kato. Det kan man läsa i varenda uppslagsbok och på varenda webbsida som intresserar sig för ämnet.
Därför blev jag lite förbryllad när jag fick syn på en notis i Norrlands-Posten från 3 maj 1878.
Där berättas nämligen att apotekare Leonard Jonsson i Gävle fått patent av kommerskollegium på en uppfinning som han kallade Ilex. Och som inte kan ha varit någonting annat än det vi i dag kallar snabbkaffe eller pulverkaffe. Hör bara:
”Preparatet förekommer i små torra bruna kakor, hvilka liksom socker upplösa sig lätt och klart i kokhett vatten till en ren och välsmakande kaffedryck.”
Varje kaka vägde en ort, läser jag vidare i notisen. Det motsvarar 4,25 gram i dagens mått.
Apotekare Jonsson hade alltså gått ett steg länge än sina nutida efterföljare och pressat ihop sitt pulverkaffe till lätthanterliga kakor, exakt anpassade till den mängd vatten som får plats i en kaffekopp.
Och det var inga underliga kemikalier som apotekaren försökte ersätta kaffet med. I beskrivningen framhålls att Ilex huvudsakligen bestod av ”kaffebönans och kaffebladens verksammaste beståndsdelar”.
Tidningens skribent var entusiastisk inför den nya uppfinningen och avslutade sin rapport med den här superlånga meningen:
”Då i betraktande tages att en alltid lika stark och välsmakande kaffedryck på kort tid och med ringa besvär, och att priset på preparatet blifver likställigt med kaffebönans pris och därmed förenade tid och arbete vid kaffekokning, jämte undvikande af ett ofta nog förekommande än för svagt, än för starkt och grumligt afkok, så synes uppfinningen vara af stort värde från såväl ekonomisk som praktisk synpunkt.”
Jag vet inte vad som slog fel men tydligen blev apotekare Jonssons bruna tärningar ingen större succé. Men det blev faktiskt inte doktor Katos pulver 21 år senare heller. Även nästa försök – G Washington’s Prepared Coffee från 1909 – passerade spårlöst.
Någon riktig fart på snabbkaffeförsäljningen blev det inte förrän på 1930-talet då den schweiziska livsmedelsfirman Nestlé lanserade sitt Nescafé.
När det gäller riktigt kaffe har ju Gävle hållit sig väl framme i över hundra år. Förutom Gevalia har vi haft massor med väldoftande rosterier som alla hade egna blandningar tillverkade efter mer eller mindre hemliga recept. Här fanns Izal Mocca, Leco, Svea, Emboka och ytterligare en lång rad bortglömda varumärken.
Under de båda världskrigen var det svårt att få tag på kaffebönor så då hittade rosterierna på andra sätt att stilla törsten hos den kaffedrickande allmänheten. Kaffesurrogaten bestod ofta av blandningar av allehanda produkter. Roten från den lilla blomman cikoria användes ofta liksom rostat råg och vete. Men uppfinningsrikedomen var större än så. Ekollon, dadlar, fikon, lupiner, maskrosrötter – ja, till och med torv – kom till användning. I bästa fall uppblandat med en liten gnutta riktigt kaffe.
I januari 1915 kunde man i Gävles tidningar läsa en annons där kaffet utmålades som nära nog ett livsfarligt hot – inte bara mot människors hälsa utan också mot landets ekonomi.
Nu har ju kaffets inverkan på människokroppen ständigt diskuterats. Och i dessa orostider – första världskriget härjade ju som värst i Europa – var det kanske inte så konstigt att man ville måna lite extra om fosterlandet. Ändå är det här en märklig annons. Den var nämligen införd av AB Engwall, Hellberg & Co – ett av Gävles många kafferosterier.
Nu ska vi nog inte se det här inlägget som en medicinsk larmrapport eller ett politiskt utspel. Lite längre ner i texten framgår det nämligen att företaget är ute för att sälja sin nya kaffeersättning Brana. Problemet var bara att surrogatet smakade så förfärligt illa, ett faktum som Engwall och Hellberg verkar vara väl medvetna om:
”Om Ni köper och dricker det med välvilja, d v s för att det är svensk vara och hälsosamt, så ska Ni tycka att det är en välsmakande dryck, ja nästan som äkta kaffe. Men om Ni köper och dricker det med elakt sinne – då är det afskyvärt och liknar naturligtvis inte alls kaffe.”
Nu var sådant här fejkkaffe inget nytt ens under första världskriget, och särskilt inte i Gävle. Redan på 1800-talet, till och med några år före apoteketare Johanssons snabbkaffe, fanns här ett företag som tillverkade kaffe som inte var riktigt kaffe. Och en vinpunsch som varken innehöll vin eller punsch.
Det enda jag vet om Firma Fredlund & Intressenter är det jag kan läsa mig till i ett par annonser från 1870-talet och på en gul etikett som en gång omslutit en av företagets produkter. 1872 höll man till på Kyrkogatan 20 och i en gammal adresskalender ser jag att en handlare A Fredlund bodde vid Stapeltorgsgatan 4.
Jag kanske är orättvis när jag så här långt efteråt uttrycker en viss skepsis mot företagets varor. Det kanske var sant att deras ”aromatiska vinpunsch” smakade lika gott som de drycker den försökte efterlikna. Och att kaffet blev både godare och hälsosammare om man bytte ut bönorna mot ett preparat som kallades Amaranth-Sädo och bestod av ”förädlad och ångrostad säd och andra vegetabiliska produkter”.
I annonsen bedyras också att preparatet var ”särdeles rikt på närande beståndsdelar” och att dess ”sunda nyttiga och goda egenskaper vitsordas genom intyg af åtskilliga herrar läkare och kemister”.
Deras falska vinpunsch hade flera underbara egenskaper, enligt annonsen. Den skänkte inte bara en angenäm smak åt vanligt dricksvatten utan rekommenderades också vid ”förädling af soppor, såser och krämer.”
Till Fredlunds och hans intressenters försvar kan tilläggas att firman även sålde riktiga drycker – bland annat sherry och portviner. Och att kunderna fick 15 procents rabatt om de köpte minst 50 buteljer.