Det var folkets kärlek från läktarplats under matchen – och efteråt. Och sånt där kan jag inte se mig mätt på. När Brynäsklacken står kvar, fortsätter sin taktfasta hyllning – och laget kommer ut i bara underställen och lyfts till Läkerolens tak.
Den Gamle. De Unga. Den Plötslige Back-Till-Attack-mannen. Tysken (!).
Alla var bra. Laget var smart, samspelt, listigt, hängivet – och därmed högst älskvärt.

Efter två trepoängare i rad tidigare i veckan, och dessutom en serie på totalt åtta matcher utan förlust under ordinarie tid stod Brynäs vid offensiva blå och hade ett val.
Fortsatt offensiv, eller att lite halvnöjt vifta med klubban och åka och sätta sig på den trygga, sköna avbytarbänken.
Men ingen gömde sig. Ingen ville något annat än att visa att Brynäs just nu är ett av Sveriges bästa hockeylag. Djurgården sveptes av banan. Det blev visserligen bara 2–1, och hade hockeydjävulen varit emot oss hade det väl slunkit in något lallarskott från en djurgårdare i slutet.
Men nu blev det inte så. Ekholm kastade sig och täckte ett skott, Sundqvist ett annat – och Tysken har plötsligt klivit in i ett Brynäsmål som Niklas Svedberg så snyggt har stängt igen. Svedberg har skött huvuddelen av den här sviten av nio matcher, och Tysken har stått där de senaste två gångerna och Brynäs har vunnit.

Nu undrar jag bara om Niklas Czarnecki har hittat de där dunkarna med konserveringsmedel som krävs.
För nu gör elitserien uppehåll för Sweden Hockey Games (med Mattias Ekholm i Tre Kronor), och sedan väntar åtta matcher – och därpå slutspel.
För det blir slutspel för Brynäs, och med en liknande formutveckling som den från juluppehållet och framåt blir det inte någon tack-och-hej-föreställning där.
När elitserien startade på annandagen gav det åtta Brynäsmatcher med ynka två segrar (saknade JVM-spelare, sjukdomar, och en övertro till Tysken), men sedan har explosionen kommit i den när nio matcher långa sviten.
Nu tror jag inte Brynäs sjunker så lågt när det startar om torsdag 17 februari med Linköping hemma (är det där den där Ice projection som alla pratar om men ingen har sett dyker upp?) – men vad laget kan göra när allting fungerar vet vi nu.

I dag skriver vi bara om snygga mål.
I veckan fick vi en juniorvärldsmästare i storslalom i Sara Hector, Kungsberget – och här kom Niclas Andersén glidande förbi varenda Djurgårdenspelare som fanns. 1–0.
Sedan Anton Rödins bakom-ryggen-pass till Den Gamle som hade en fantastisk kväll och lirkade in 2–0.
Andreas Dackell förresten. Oj vad jag njöt när han i boxplayspel höll pucken i mittzon och sekunderna gick och Mika Hannula och Mika Zibanejad jagade förgäves – för till slut passade Dackell en egen back i egen zon och folk jublade.

...går du bara på lördagsmatcher numera, fråga en bekant. Det känns nog snarare som jag bara går på bra Brynäsmatcher, förra lördagen var det straffsegern mot HV71.

...50/50?. Nej, jag var inte ens i närheten i går. Men jag bryr mig inte.

...förresten. Det blev en hockeyfest. Tack alla som slitit för det.

Först chockbesked: Emil Jönsson skadad i våldsam krasch i skid-SM.
Sedan uppdatering, med VM-hopp: "Herregud, man är väl lite vek. Som att spela en korpenmatch i Årsunda ungefär. Det är absolut ingen fara", sa Kung Emil.
VM-loppet i Holmenkollen går torsdag 24 februari.

En varm skön eftermiddag på Strömvallen: bäst var högerbacken Eric Larsson – men mest nyfiken var jag egentligen på Erik Törnros.
Törnros har redan tyska proffsklubbars intresse på sig, och Gefle-Zlatan är nog den mest annorlunda spelare i Olssons sjunde allsvenska lag. I går var det mest gesterna, de sitter där, och en del stillastående avvaktande finter också som kändes igen.
Törnros är en härlig typ att följa, och klarar han Olssons tuffa skola blir han en ny Oremo, Jawo eller Gerndt.