Smiths ger föreställningen själ
När Gävle Gospel arrangeras för tolfte gången gästas de bland annat av den amerikanske pianisten och sångaren Gerald T Smith och den svenska gospelgruppen By Grace. Bakom dem befinner sig en kör lika stor som Sveriges riksdag, Mass Choir heter den.
Man måste vara med och sjunga, sägs det. Eller, det blir åtminstone roligare då. Det ligger någonting i det, ska det visa sig. ”Den stora kören och dess mer eller mindre engagerade medlemmar är dock inte per automatik nog för att få publiken att sjunga och dansa”, hinner jag precis anteckna innan samtliga runt omkring mig rest sig upp i stolsraderna. Tji fick man.
Smith är föreställningens stora behållning då han verkligen dirigerar och sjunger med hjärtat. Då lovprisningar och hallelujan står som spön i backen, är hans instrumentala pianonummer ”The Lord’s prayer” ett välkommet avbrott. Han påstår själv att han inte är någon sångare och det visar sig såklart att han är ute och cyklar. De tillfällen när Smith tar ton eller verkligen styr kören når de väldigt höga höjder och det är också dessa ögonblick som ger föreställningen den själ den, faktiskt, i övrigt saknar.
By Grace gör även de mycket bra ifrån sig, men deras framträdande blir lite långt och faktumet att scenen gapar tom, efter att nyss ha befolkats av 349 körsångare, blir påtagligt och stjäl lite av uppmärksamheten från dem. By Grace’s solister studsar runt som om de vore Beck Hansen 1996. ”Let me tell you why I love Jesus”, ylar de som om någon vore intresserad av att veta det.
Mot slutet når hela spektaklet åter oanade höjder då Gerald T Smith på allvar tar kommandot över Mass Choir. Frihetssångerna dyker upp, hela kören dansar och till och med undertecknad stampar takten med ett leende på läpparna.
”Oh happy day” avslutas med en fantastisk call- and response-akt mellan Smith och en lycklig medlem ur By Grace. Hade de lyckats hålla sig på den nivån i två och en halv timme hade betyget blivit betydligt högre.
Magnus Mjöhagen