Vill vi göra något åt barnfattigdomen?
I en rapport som Rädda Barnen publicerade för någon vecka sedan konstaterar de att barnfattigdomen ökar igen i landet. Under 2008 levde 220 000 barn i fattigdom – det vill säga 11,5 procent av alla barn i Sverige. De konstaterar vidare att vi ser fortsatt ökade klyftor mellan de fattigaste och de rikaste barnen.
Vad beror det då på att barnfattigdomen ökar?
Elin Lundgren, riksdagsledamot, konstaterar i en debattartikel att barn inte själva styr över sina liv utan barnfattigdomen har sin grund i att Sverige har många fattiga vuxna. Vuxna som av olika skäl inte arbetar, kanske på grund av att deras utbildning inte matchar de lediga jobb som finns, sjukdom eller arbetslöshet. De trygghetsförsäkringar som ska se till att vi under sådana perioder kan leva ett värdigt liv har urholkats av sittande regering. Möjligheten att studera har också kraftigt försämrats. Sjukförsäkringsdebatten är ett annat exempel på hur människor far illa, och därmed deras barn.
Jag frågar mig: Vill vi, och kan vi göra något åt barnfattigdomen? Självfallet kan vi det. Det finns minst två alternativ. Ett är att vi slår oss till ro och vänta på att regeringen justerar trygghetssystemen till det bättre för de ekonomiskt svaga och att barnens föräldrar förhoppningsvis får jobb med en lön som de kan leva av. Den andra är att vi redan nu försöker göra vad vi kan lokalt i våra kommuner i Gästrikland för att förbättra för barnen. Är inte det senare en bra idé?
Hur ser det ut i skolan? Finns det ekonomiska hinder som gör att barn inte kan delta i alla aktiviteter som t ex utflykter, skolresor o s v. Hur kan vi i så fall undanröja dessa hinder.
Hur ser det ut på fritiden? Kan vi underlätta så att barn p g a ekonomiska skäl inte behöver avstå från saker som kompisarna gör?
Vi vet att många barn och givetvis även deras föräldrar, inte har råd att göra något extra på semestern. Kan vi underlätta för dessa barn så de får en extra upplevelse utanför hemmet på sommaren? Det kan handla om lägervistelser eller andra aktiviteter.
Kan vi lokalt hjälpa människor med skulder att snabbare komma till rätta med dessa genom att bevilja dem som behöver s k sociala - eller saneringslån. Blir föräldrarna skuldfria finns mer pengar över tillbarnen.
Detta är bara några exempel. Du och alla andra kan säkert bidra med fler.
Nu beslutsfattare och andra kör vi igång. Vi väntar inte på att regeringen skall återställa trygghetsförsäkringarna eller fixa arbetslösheten. Nu ger vi järnet för att minska barnfattigdomen i våra kommuner. Vi kan om vi vill. Det är vi som bestämmer om vi tycker att alla barn är välkomna ombord eller om det bara är de vars föräldrar har fet plånbok. Det enklaste är om någon av Er politiker tar initiativet. Vem av Er börjar?
Arne Andersson
Budget- och skuldrådgivare
Familjeslanten i Gävle
Senaste kommentarerna:
Skrivet 18 feb 2011 14:12 Inger Johansson (Ej registrerad)
Helt otroligt att ingen har någon åsikt om detta, eller så tycker folk att den inte behöver kommentera. Vad det gäller människor som har skulder är det ju aldrig någon som kommenterar, jo de skulle vara sök jobb!!! Dags att stå upp för varandra i Sverige. Att de fattigare blir fattigare och de rikare, rikare är inget nytt i Sverige. Sen är det så sant som kvinnan på Debatt från Röda Korset sa, vi kan inte svika våra barn, för att de finns de som har de värre i andra länder. Min mamma sa alltid när jag var liten "ät upp maten, de finns andra som svälter" Ja men även om jag inte åt upp min mat, så svälter de inte mindre. Nej gå man ur huse, ställ upp på varandra, både Arne Andersson och Elin Lundgren ska ha en eloge för det de kämpar för.