Fattigpojken som skakade om byggbranschen
– Det står fortfarande ett mystiskt skimmer över min barndoms Gävle, förklarade Olle Engkvist när han intervjuades i Dagens Nyheter inför sin 70-årsdag.
Ändå hade han fått uppleva så mycket fattigdom och elände här i staden.
Han växte upp i en dragig träkåk i skuggan av Trefaldighetskyrkan och som fjortonåring fick han bära tegelstenar på svajiga byggnadsställningar elva timmar om dagen.
Men det var också i Gävle han började drömma om ett samhälle där alla människor hade lika värde. Och det var här han marscherade under röda fanor på väg mot en bättre och rättvisare framtid.
Men nu var det november 1959 och det hade gått mer än ett halvt sekel sedan den fattige arbetargrabben lämnade sin hemstad för att börja sin fantastiska klassresa. Sedan flera år tillbaka var han en av Sveriges mest kända och mest förmögna byggmästare. Han bodde i en vacker gammal herrgård nästan i centrala Stockholm och i skärgården ägde han ett sommarställe som beskrevs som ”en smärre kontinent”.
Denne framgångsrike man var född i Uppsala men kom till Gävle som tvååring då hans pappa, som var murarbas, erbjöds att vara med och bygga Gevaliapalatset vid Rådhusesplanaden.
Under de första åren bodde familjen vid en av Esplanadgatorna, där modern skötte ett kafé och en matservering. Sedan flyttade man till Vågskrivargatan där Olle och hans syskon fick frysa sig igenom många vintrar i ett gammalt ruckel som snabbt och slarvigt hade smällts upp efter stadsbranden 1869. Så det var nog med en viss revanschlusta han 1950 köpte hela kvarteret, jämnade det med marken och byggde ett modernt hus som fortfarande kallas för Engkvisthuset.
När Olle var tolv–tretton år hände något som fick hela hans värld att rasa samman. Hans mamma insjuknade i lungsot, hostade blod, tynade bort – och dog.
– Då började ett kargare klimat, mindes han. Jag fick stå på Stortorget och sälja blecksaker. Det var kallt och det fanns ingenstans att värma sig.
Ibland arbetade han också som hantlangare på byggen och bar tunga bördor med tegelstenar åt pappa murarbasen. Men det höll på att sluta i katastrof. En dag lossnade en av spirorna i en byggnadsställning och hela konstruktionen säckade ihop. I sista ögonblicket lyckades Olle greppa tag i en plåtkant på taket och i den hängde han, med allt tröttare armar, tills man hunnit få fram en stege.
Efter konfirmationen började han som murarlärling och efter tre år, det var 1907, hade han kommit så långt i utbildningen att han gav sig ut som vandrande gesäll. Han jobbade på byggen både i Sverige och Norge och fick en stolthet över sitt yrke som han behöll livet ut.
Olle Engkvist gick tidigt med i den socialdemokratiska rörelsen och blev en aktiv deltagare i stormiga möten på Folkets hus, som på den tiden låg vid Västra Islandsgatan på Söder.
Där blev han god vän med den sjutton år äldre Fabian Månsson, som vid det laget gjort sig ett namn som en av Sveriges mest rödglödgade socialister. En dag fick Fabian för sig att han skulle lära Olle och några andra yngre partikamrater tyska. Problemet vara bara att Fabian inte kunde någonting om grammatik och att den tyska han talade till stor del bestod av ett hopkok av danska och blekingska.
Då fick den unge murarlärlingen betydligt bättre undervisning under sitt år på Brunnsvik. Det var socialdemokraternas folkhögskola och där fanns inte bara engagerade lärare utan också blivande makthavare och debattglada kulturpersonligheter.
Mer specialinriktade kunskaper inhämtade Olle Engkvist några år senare vid Byggnadsyrkesskolan i Stockholm, där han tog ingenjörsexamen 1918. Året därpå fick han sina byggmästarrättigheter, men istället började han på Kungliga Tekniska Högskolan där han under ett par terminer pluggade arkitektur och ritteknik. Han hann även med flera studieresor i Europa innan han 1922 startade sitt företag.
Engkvist byggde både rådhuset och konserthuset i Göteborg och hade även Domnarvets järnverk i Borlänge och Asea i Västerås som kunder. Men han intresserade sig i första hand för bostäder och i mitten av 1950-talet tog han initiativ till stadsdelen Farsta, söder om Stockholm. Där lyckades han övertyga Stockholms kommungubbar att låta ett privat företag sköta planeringen av hela stadsdelen, och fungerade sedan som byggherre när projektet genomfördes. Resultatet blev mycket lyckat och de spektakulära fasaderna väckte uppmärksamhet långt utanför Sveriges gränser.
Redan från början samarbetade Olle Engkvist med landets främsta arkitekter och han hade en otrolig förmåga att nosa upp unga okända förmågor som kunde förverkliga hans egna djärva idéer. Som när han gav Paul Hedqvist i uppdrag att rita ett radhusområde i Bromma. Det blev ett antal vita likadana kuber som i typisk funkisstil placerades så att hörnen bildade ett zigzagmönster. Det muttrades en del när området stod klart 1932 men kritiken dämpades något när det visade sig att statsminister Per Albin Hansson – på Engkvist enträgna inrådan – köpt ett av husen. Av någon anledning var Per Albins bostad lite större än grannarnas och han bodde kvar där ända till sin död 1946.
Hans mest banbrytande verk är kanske ändå stadsdelen Hjorthagen i Stockholm från mitten av 1930-talet. För att få ner kostnaderna bestämde han sig för att rationalisera byggandet på ett sätt som man dittills inte sett maken till. Alla hus såg likadana ut och byggdes som på löpande band, vilket innebar att arbetarna delades in i lag som vandrade från hus till hus enligt ett noggrant uppgjort schema. Det innebar att de aldrig behövde vänta på varandra och att de hade jobb hela tiden. Nytänkandet möttes givetvis av protester från facket men betraktades några år senare som en självklarhet.
Trots att Olle Engkvist var den som rationaliserade hela byggbranschen var han en svuren fiende till alltför standardiserade bostäder.
– Hur glädjelös och trist i sin enformighet är inte mycket av den nya tidens bebyggelse, klagade han på en konferens i Gävle 1952. Låt städerna ha kvar något av sina egenarter och låt oss få bygga trivsamma lägenheter.
Han gjorde också mycket för att rädda historiskt värdefulla hus. Bland annat donerade han en pietetsfullt rustad 1700-talsgård till Nordiska museet, vilket han fick en vacker medalj för. Som storföretagare hyllade Olle Engkvist fri företagsamhet och privata initiativ och han bråkade över att fackets gammalmodiga lönesystem och folkhemmets växande byråkrati hämmade utvecklingen. Men han glömde aldrig sina rötter och var god vän med ledande socialdemokrater högt upp i partiapparaten. Han var också Tage Erlanders mest anlitade expert i byggnads- och bostadsfrågor, vilket han säkert hade stor nytta av när han gjorde affärer med myndigheter och allmännyttiga bostadsföretag.
Engkvist återvände gärna till sin skimrande barndomsstad, och sade så här vid ett besök 1953:
– Gävle ligger långt före andra städer när det gäller att ta vara på fina gamla byggnader och bevara dem för framiden.
Man kan ju undra om han skulle tycka så i dag också ...
Ulf Ivar Nilsson
www.ulfivar.se
Senaste kommentarerna:
Skrivet 27 maj 2010 13:55 revisorn (Ej registrerad)
Still going strong UIf Ivar!