Fångarna på Hamntorget
Våren kom tidigt det här året. Gävlebukten och Inre fjärden låg isfria redan i mars och snart skulle det återigen vara full fart vid kajerna. Men det var oro i hamnarna 1903.
Stuveribolagen hade gått med i nybildade Svenska arbetsgivareföreningen och bestämt sig för sänka lönerna med tjugo procent. Arbetarna, som hade det magert redan innan, vägrade gå med på så drastiska försämringar och resultatet blev en inflammerad konflikt där företagen värvade strejkbrytare för att få fartygen lastade och lossade. I Gävle försökte man också tvinga kommunens anställda att ställa upp som stuveribetare. De som vägrade, och det var hela 200 man, hotades med avsked.
Givetvis uppstod en hel del bråk mellan de strejkande och de ”arbetsvilliga” och fackföreningarna samlade sina medlemmar till heta protestmöten. Arbetarkommunen i Gävle fick tillstånd att ordna ett demonstrationståg, sedan man lovat att varken sjunga eller på annat sätt uppträda högljutt. Men deltagarna kunde inte låta bli att hurra för socialismen och stämma upp ”Arbetets söner”, så när man ett par dagar senare kom med en ny förfrågan blev svaret ett barskt nej från polismästare Ernst Unge.
Demonstrationen var planerad till torsdagen den 29 april och vid sextiden på kvällen började män, kvinnor och barn samlas på Hamntorget, som på den tiden var den traditionella startpunkten för arbetarrörelsens aktiviteter i Gävle.
Det kändes i luften att något var på gång och polisen gjorde sig beredd att spärra av området runt Hamntorget. I början av förra seklet var ju Stora Holmen (eller Alderholmen som vi säger i dag) fortfarande omringad av vattendrag och förbindelserna med centrala staden, Öster och Brynäs skedde via broar.
Strax före åtta var torget svart av människor och några minuter senare satte sig folkmassan i rörelse för att i mer eller mindre organiserad form försöka ta sig över de avstängda broarna vid Drottninggatan och Fältskärsgatan. Även vid Svängbron möttes de av poliser, men det var ändå den svagaste länken eftersom ingen av de åtta ridande konstaplarna befann sig där. Demonstranterna trängde på, snart hade en lucka uppstått i poliskedjan och under vilda segertjut rusade tusentals människor över bron, ivrigt viftande med hattar och mössor.
Från Islandsplan tog man sig på olika vägar till den bro som mitt i staden förbinder Norra och Södra Kungsgatorna och som på den tiden kallades Nybron. Poliser till häst spärrade av Södra Strandgatan så de flesta av demonstranterna tog sig upp på Söder via Övre Bergsgatan. Oväsendet var öronbedövande i den smala gränden. Man visslade, blåste i pipor, tjöt, hurrade och sjöng så att folket i grannskapet förskräckt skyndade inomhus och låste om sig.
Folkmassan vällde sedan ner mot ån via Södra Kungsgatan men några sekunder innan tätklungan nådde brofästet stormade ridande poliser fram från andra hållet, följda av tio andfådda konstaplar.
Bron spärrades snabbt av och demonstranterna blev stående på södra sidan. På den norra, bakom polismännens breda ryggar, samlades nyfikna Gävlebor i stora skaror.
Gatan ovanför bron hade nu fyllts av den larmande folkhopen som flyttade fram sina positioner decimeter för decimeter.
På stegrande hästar och med blanka sablar svängande över demonstranternas huvuden lyckades polisen hejda stormningen. Men människor trängde på bakifrån och de som befann sig längst fram pressades mot de grova kättingarna vid den stenlagda kajkanten.
Risken var stor att någon skulle falla ner i ån, som var fylld med brusande iskallt smältvatten. Så för att inga människoliv skulle gå till spillo beslöt den överkonstapel som hade befälet att bron skulle öppnas och folkmassan släppas fram. Därmed hade de protesterande arbetarna fått sin önskan uppfylld – att nå stadens hjärta.
Marschen fortsatte Kungsgatan norrut och efter en sväng till Stortorget återvände man till Hamntorget via Nygatan, hela tiden sjungande ”Arbetets söner”.
Fler och fler arbetare och nyfikna anslöt sig och till slut bestod tåget av mellan 3 000 och 4 000 personer, om vi får tro det kanske inte helt opartiska Arbetarbladet.
På kullerstenarna framför brandstationen, i det bleka ljuset från en gatlykta, väntade poliskommissarie Carl Christoffer Jernberg tillsammans med sina konstaplar. De som bedömdes vara ledare för den olagliga demonstrationen greps och fördes in på brandstationen där den stora redskapssalen i all hast gjorts i ordning som förhörsrum.
Tidigare på kvällen hade polisen begärt förstärkning från Militärskolan vid Valbogatan och nu anlände cirka 250 man därifrån under ledning av polismästarens bror, major Hjalmar Unge.
Demonstranterna tog soldaternas ankomst mycket lugnt. Nu började det också regna och bli kallt och eftersom timmen var sen tystnade ropen och folk började fundera på att dra sig hemåt. Men då visade det sig att de åter igen var polismästarens fångar. Vid alla broar stod nu soldater i dubbla led med laddade gevär och påskruvade bajonetter och ingen slapp igenom, varken från det ena eller andra hållet.
Ingen utom skomakaren Alfred Johansson som drog en vals om att hans fru låg dödssjuk hemma på kammaren. En fräck lögn som han tog till för att kunna fortsätta agitationen utanför avspärrningarna.
Folket på Hamntorget trängdes ihop framför brandstationen. En efter en kallades de in till förhör där de fick uppge namn, yrke och adress och sedan redogöra för sina förehavanden under kvällen. De flesta släpptes direkt efter förhöret, men tjugo personer anhölls och ytterligare femtio upplystes om att de hade en stämning från rådhusrätten att vänta. Allt det här tog naturligtvis en evinnerlig tid och inte förrän vid fyratiden på morgonen kunde de sista demonstranterna lämna Hamntorget.
I de rättegångar som följde överensstämde sällan polismännens vittnesmål med de uppgifter som de åtalades kamrater bidrog med. Resultatet blev att de flesta frikändes, men några av de mest aktiva dömdes till stränga böter, även om brottsrubriceringarna varierade från anstiftan av upplopp till våld mot tjänsteman och fylleri.
Den strejk som utlöste händelsen fick ett snöpligt slut. Efter ett par månader drog LO in sitt ekonomiska stöd till hamnarbetarna och uppmanade dem att godta arbetsgivarnas villkor. Så blev det också.
Ulf Ivar Nilsson