Mordgåtan i Torsåker
Man kan undra vad som rörde sig i huvudet på Brynolf Öbrink när han såg solen gå upp över trätopparna fredagen den 15 oktober 1915.
Han hade gått en bra bit genom skogen men det var fortfarande tidig morgon när han kom fram till Nystilla där hans dotter Ulrika och hennes man bodde. Och så fort han kommit innanför dörren skrek han:
– Nu är det åt helvete ställt därhemma! Mor har gett sig iväg med Sjödal!
ulf ivars historia.
Både Öbrink, hans vuxna dotter och mågen hade – liksom många andra i trakten – hört rykten om att fru Johanna hade något kuckel med en skogsarbetare som hette Albert Sjödal och som bodde i en liten koja bortåt Skommarhyttans fäbodar. Så det var inte helt orimligt att hon gått till honom i höstmörkret, även om det var en dryg halvmil genom skogen.
Men när Brynolf sedan antydde att hans hustru kanske inte längre var i livet bestämde sig svärsonen att följa med honom hem till gården i Östansjö där makarna Öbrinks tre yngsta barn väntade med tjänsteflickan Elin. Klockan var bara sju när de kom fram och nästan omedelbart fick de syn på Johanna Öbrinks döda kropp. Hon låg framstupa med knutna händer i en blodpöl på en åker bara tjugo meter från gården.
Kronolänsman Emil Westin i Torsåker larmades per telefon och kom snart puttrande efter grusvägen på sin motorcykel. Senare på dagen anlände länsdetektiven John Hedblom från Gävle tillsammans med en konstapel och en polishund.
Den döda hade fått flera knivhugg i bröst och hals och man upptäckte även krossår i huvudet, troligen tillfogade av en sten som låg intill kroppen. Frey, polishunden, fick lukta på stenen och gick nästan raka vägen till Brynolf Öbrink.
När man dessutom upptäckte blodfläckar på den utpekades byxor och strumpor, och även på en kniv som han ägde, frågade Westin om han hade någonting med sin hustrus död att göra. Öbrink nekade bestämt och förklarade att fläckarna kom från en gumse som han slaktat dagen innan.
Snart nåddes polismännen också av skvallret kring mordoffret och hennes vän, och någon berättade att Öbrink sagt till en granne att han trodde Sjödal var far till deras yngsta barn. Det kom också fram att Öbrink, rasande av svartsjuka, vid mer än ett tillfälle hotat att döda sin hustru.
42-årige Albert Sjödal hade kommit till trakten fyra år tidigare och brukade hjälpa Öbrink i jordbruket och i skogen. Även i övrigt gjorde han sig ofta ärenden till gården, uppenbarligen för att få träffa den ett år yngre Johanna.
På kvällen före mordet hade Johanna Öbrink gräddat bröd i gårdens bagarstuga och vid de fortsatta förhören kom det fram att maken vid två tillfällen under natten hört hur hon och Sjödal pratat och skrattat därute. När han gick ut på farstubron vid tvåtiden såg han dörren till bagarstugan öppnas och Sjödal smyga därifrån. Och när han någon timme senare återigen steg upp var det tyst och mörkt i uthuset och hans hustru spårlöst försvunnen. Påstod han.
Eftersom Sjödal inte fanns i sin bostad och inte syntes till någon annanstans i trakten trots att dagarna gick misstänkte polisen att även han mördats. Men var fanns i så fall hans kropp?
Ja, inte vid Öbrinks gård i all fall. Och heller inte i den närbelägna ån som torrlades, eller i sjön en bit bort där man draggade utan resultat. Länsdetektiven organiserade också en skallgångskedja som sökte igenom skogen hela vägen från Östansjö till Sjödals enkla bostad. Men man hittade ingenting som kunde skingra dimmorna kring försvinnandet.
Öbrink fortsatte neka till anklagelserna och framförde teorin att Sjödal var mördaren och av det skälet höll sig undan, eller kanske rent av begått självmord.
Nej, invände länsman Westin. På Johanna Öbrinks hals hade rättsläkaren hittat blåmärken efter fyra eller fem fingrar från en vänsterhand. Och eftersom man visste att Sjödal sakande två fingrar på just den handen måste det varit någon annan som tagit strypgrepp på henne.
Tio dagar efter mordet häktades Öbrink och förpassades till cellfängelset i Gävle. Undersökningen av hans fläckiga kläder och den blodiga kniven var visserligen inte klar, men Westin ansåg sig ändå kunna styrka att Öbrink tagit livet av hustrun. Att han också mördat Sjödal kändes mer osäkert, eftersom kroppen inte hittats.
Enligt tidningsreferaten gjorde 43-årige Brynolf Öbrink ett lugnt och behärskat intryck när han den 11 november 1915 ställdes inför Gästriklands västra tingslags häradsrätt.
Kronolänsman Westin fungerade som åklagare och vid Öbrinks sida satt Gävleadvokaten Arthur Rydin, en slipad jurist som gjorde allt för att smula sönder de indicier som lades fram. Som det här med stenen och hunden. Hade verkligen ingen annan tagit i stenen innan Frey nosade på den?
– Jo, medgav åklagaren, jag tog själv upp den och flyttade den en liten bit.
Och när han som svar på nästa fråga inte kunde garantera att ingen annan också rört den avfärdade Rydin ”experimentet med polishunden” som helt värdelöst.
Beträffande strypmärkena inledde Rydin med att konstatera att de två saknade fingrarna på Sjödals sargade hand inte var helt borta utan amputerade vid andra leden. Därefter tvingade han länsdetektiven Hedblom att medge att avtrycken på kvinnans hals mycket väl kunde ha tillfogats av dessa fingerstumpar.
Till andra rannsakningsdagen kallades skräddarmästare Hedqvist från Jularbo in som vittne. Samma dag som fru Öbrink mördats hade han fått besök av en person som överensstämde med Sjödals signalement. Två fingrar var borta på vänstra handen och mannen såg på pricken ut som det porträtt av Sjödal som publicerats i tidningarna. Advokat Rydin tog detta som ytterligare ett tecken på att det var älskaren, och inte äkta mannen, som dödat fru Öbrink.
Till sista rättegångsdagen hade man fått utlåtandet från medicinalstyrelsen. På den beslagtagna kniven fanns inte ett spår av blod medan de fläckar som hittats på Öbrinks kläder visserligen visade sig vara blod, men från ett får.
– Åtalet mot Brynolf Öbrink bygger på antagandet att han även skulle ha mördat Sjödal, menade advokat Rydin. Men det vore alldeles otroligt om Öbrink, som är liten och spenslig, först skulle ha övermannat Sjödal – som beskrivits som en ”jätte i kroppskrafter” – och därefter inom loppet av några timmar skaffat undan liket utan att lämna det ringaste spår efter sig. Och att han dessutom kunnat knivhugga sin fru i bröstet flera gånger utan att få den minsta blodfläck på sig.
Advokaten ansåg att åklagaren inte hade presenterat ett enda bevis och krävde att hans klient omedelbart skulle försättas på fri fot. Så blev det också, dagen före julafton 1915.
Två och ett halvt år senare, sommaren 1918, hände något som blåste liv i den gamla mordgåtan: ett skelett som visade sig vara resterna av Albert Sjödal hittades i skogen inte långt från hans koja. Bredvid kroppen låg ett hagelgevär och åtminstone vid första anblicken såg det ut som han skjutit sig själv i huvudet genom att sätta stortån mot avtryckaren.
Vidare undersökningar övertygade dock Westin, som nu hade titeln landsfiskal, om att Sjödal inte dött av något skott utan troligare av ett hårt slag i nacken, möjligen utdelat i bagarstugan hemma hos Öbrink. Och att mördaren sedan arrangerat kroppen och geväret så att det skulle se som självmord.
I så fall måste Öbrink ha fraktat den kanske 100 kilo tunga kroppen drygt fem kilometer genom delvis oländig terräng under några få timmar en mörk höstnatt. Och det skulle ha skett direkt efter det att han dödat både sin fru och sin rival.
Det kunde bli svårt att övertyga domstolen att det gått till på det sättet, men Westin var så säker på att Öbrink var skyldig att han drog igång en ny rättsprocess.
Arthur Rydin ställde återigen upp som försvarare och lyckades få flera skogskarlar att under ed bedyra att det var fullständigt omöjligt att på så kort tid dra en tungt lastad släde genom den väglösa skogen mellan Östansjö och den plats där Sjödal påträffats.
Åklagaren kastade då fram tanken att liket kanske fraktats på en hästrygg, en idé som han själv avfärdade lite senare. Han fick inte heller helhjärtat stöd av provinsialläkaren Wilhelm Sundin i Storvik som obducerat det som återstod av Sjödal. Doktorn trodde visserligen att dödsorsaken var ett hårt slag i bakhuvudet, men kunde även tänka sig ett gevärsskott. Och han uteslöt inte att Sjödal skjutit sig själv i huvudet, även om ”det skulle ha varit mycket obekvämt”.
Andra vittnen berättade att Sjödal flera gånger sagt att han funderat på att ta livet av sig och att han i så fall skulle söka upp en plats där man inte hittade honom. Och ett par arbetskamrater beskrev den döde som en mycket aggressiv människa som hotat folk och som en gång förklarat att han minsann skulle slå Johanna Öbrink ”på käften så att hon aldrig skulle kunna öppna den mer”.
Resultatet blev att Brynolf Öbrink ännu en gång frikändes sedan domstolen konstaterat att ”ingen bevisning kunnat förebringas”.
Men det hindrar inte att människor i Torsåker ännu i våra dagar är övertygade om att Brynolf Öbrink var en dubbelmördare.
Ulf Ivar Nilsson
www.ulfivar.se