Flickan från den fyrkantiga staden
Hon var bara sju år när hon kom till Gävle och inte mer än 14 när hon flyttade härifrån. Men trots att hon var en näpen överklassflicka som levde ett skyddat och instängt liv med familj och släktingar satte staden rätt djupa spår i Agnes von Krusenstjernas författarskap. Ja, hon är väl egentligen den enda skönlitterära författare av någon dignitet som kan kallas för Gävleskildrare.
Agnes pappa var överste och utnämndes 1902 till chef för Hälsinge regemente. Familjen flyttade in i huset Staketgatan 1, i hörnet mot Engelbrektsgatan. Fastigheten kallades på den tiden för Melinderska villan, men är i dag mer känd som Krusenstjernas hus.
Modern var syster till Hugo Hamilton, som var landshövding och bodde på slottet i Gävle med sin familj. Där lekte Agnes med sina kusiner och i en av sina böcker berättar hon om en trettondagsbal på slottet där champagneglas med röd och vit glass bjöds runt i de vackra salarna av en högtidlig betjänt. Hon hade aldrig tidigare ätit glass på vintern utan bara ”om sommaren då man fick köpa en rinnande smörja i Stadsparken”. Denna rinnande smörja köpte nog lilla Agnes i en grön sexkantig kiosk med ett tornliknande tak. Den låg bara ett stenkast från hennes hem.
Hon gick i fröken Själanders flickskola vid Rådhusesplanaden och det finns ett foto från den tiden då hon sitter bland sina kamrater, rund och trubbig i en enkel sjömansklänning. Agnes tyckte om skolan, hon läste sina läxor och visade stor begåvning när det gällde uppsatsskrivning.
När fadern pensionerades 1909 flyttade familjen till Stockholm. Agnes var nu tonåring men visade ännu inga tecken på att vara annat än en väluppfostrad och foglig herrskapsfröken, ämnad att gifta sig med någon adlig löjtnant.
Hon hade skrivit dagbok och dikter sedan hon var elva år men i Stockholm började hon ta författandet lite mer på allvar. Det första hon fick publicerat var en liten berättelse som hon skickade till Norrlandsposten i Gävle. Honoraret var tio kronor. Därefter kom några noveller och ett par inte alltför märkvärdiga flickböcker.
Sitt stora genombrott fick Agnes von Krusenstjerna med de tre romanerna om Tony, som kom ut mellan 1922 och 1926. Huvudpersonen är en societetsflicka som i mångt och mycket liknar författarinnan, även om det inte direkt handlar om henne. Miljön var dock delvis hämtad från Gävle, som avfärdas så här i en av böckerna: ”Fyrkantiga torg, fyrkantiga esplanader, fyrkantiga hus! Inte ett rundat hörn! Allt avmätt, rätvinkligt!”.
Några år senare ställde hon till stor skandal med romansviten om Fröknarna von Pahlen. De tre första böckerna fick ett ganska välvilligt mottagande, men del fyra och fem bedömdes vara så utmanande att Bonniers vägrade ge ut dem. Det som ansågs mest anstötligt var skildringar av homosexuell kärlek och ett incestförhållande mellan bror och syster. Extra pinsamt blev det när det kom fram att förlaget stoppade utgivningen för att den här typen av böcker var förbjudna i Hitlers Tyskland. Man ville inte stöta sig med svenska och tyska nazister!
Eftersom Agnes von Krusenstjerna vägrade stryka i sina texter kom böckerna ut på ett annat, lite suspekt, förlag. Men de möttes av tystnad på kultursidorna.
Författarinnan Karin Boye bröt isen genom att försvara Krusenstjerna i en artikel i tidningen Social-Demokraten samtidigt som hon gick till hård attack mot den ihjältigningskampanj böckerna utsattes för.
Det svenska kulturetablissemanget delade sig nu i två läger och snart kastade sig riksdagsmän, kyrkliga ledare och andra opinionsbildare in i debatten. Det ordnades möten och konferenser, det skrevs böcker och broschyrer.
Krusenstjernafejden, som rabaldret kom att kallas, pågick ett bra tag och handlade nästan inte alls om de anstötliga sexskildringarna, utan mer om författarnas frihet och hur litteraturen ska förhålla sig till de moraliska och etiska normer som för tillfället råder i samhället. Den som mest intensivt försvarade Agnes von Krusenstjerna och hennes yttrandefrihet var hennes egen man, skriftställaren David Sprengel. Han betraktades som en rätt udda figur, men verkar ha fungerat bra som sin hustrus agent och kamrer, rådgivare och inspiratör.
Ja, han var mer än så. Sprengel drog sig inte för att omarbeta, eller rent av skriva, en del avsnitt i sin frus böcker. Och det påstås att det var han som stod för de mest ingående skildringarna av allehanda erotiska utlevelser.
Agnes var 27 år när hon gifte sig med den fjorton år äldre David Sprengel. Hon älskade honom djupt och var tacksam för all hjälp han gav henne, även om senare tiders litteraturforskare tycker han var lite väl klåfingrig när det gällde hustruns manuskript.
Den berömda författarinnan var livet igenom en mycket skör människa och plågades av den uppståndelse som hennes böcker orsakade. Många av släktingarna på moderns sida led av svåra psykiska sjukdomar och en av hennes kusiner på Gävle slott, Veronika Hamilton, sköt sig framför altaret i Heliga Trefaldighetskyrkan en januaridag 1917.
Redan som barn drabbades Agnes av återkommande depressioner. Tidvis var hon sinnesförvirrad och som vuxen togs hon flera gånger in på psykiatriska kliniker.
Hon dövade sin ångest med sprit och narkotika och levde ett oroligt liv tillsammans med sin man. I början av äktenskapet fick hon missfall, ett trauma som kom att förfölja henne hela livet.
1935, samma år som serien om Fröknarna von Pahlen avslutades, kom första delen av hennes tredje och sista romansvit. Den heter Fattigadel och många anser att hon där når höjdpunkten i sitt författarskap. Där låter hon för övrigt huvudpersonen Viveka von Lagercrona återvända till ämbetsmanna- och officersfamiljerna i barndomens Gävle, som här kallas för Ramstaden.
När den sista boken i serien var klar 1938 insjuknade Agnes von Krusenstjerna och två år senare avled hon i hjärntumör, bara 45 år gammal. I hennes dödsannons kunde man läsa slutorden från en av böckerna om Tony: Och hon gick vidare in i det tätnande mörkret.