Den odödlige protestsångaren
Den vettskrämde mannen trycktes ner på en blå pinnstol, ett rep virades runt hans kropp och händerna surrades fast bakom ryggen. En läkare fingrade på hans bröstkorg och fäste en vit papperslapp på skjortan framför det bultande hjärtat.
Så knöt man en bindel över fångens ögon. Det sista han såg var ett vitt skynke som satt uppspänt framför fängelsets smedja. Där bakom dolde sig fem män med gevär i händerna. Om några minuter skulle fyra av skyttarna släcka ett människoliv. En av dem – ingen visste vilken – hade ett löst skott i bössan, kanske för att döva framtida samvetskval.
Så lyfte alla fem sina gevär och siktade mot den vita lappen på mannens bröst. Avståndet var inte mer än sju meter så det var omöjligt att missa. Plötsligt skrek fången:
– Skjut! Sätt igång och skjut!
Men det var inte förrän den lilla plutonens chef kommenderade ”Eld!” som skotten avlossades. Den ljusa skjortan färgades röd och efter en minut och tio sekunder konstaterade läkaren att mannen på stolen var död.
Fredagen den 19 november 1915, arton minuter i åtta på morgonen, slutade sagan om Joel Emanuel Hägglund, eller Joseph Hillstrom som han kallades i polisens och domstolens papper. Eller var det då den började?
Avrättningen följdes med stort intresse på båda sidor av Atlanten och den 36-årige protestsångaren från Gävle upphöjdes snart till en odödlig legend. Hans visor sjungs fortfarande över hela världen och det skrivs ständigt nya tidningsartiklar och böcker om hans öde.
Joel Emanuel Hägglund föddes 1879 vid en av kullstensgränderna på Söder. Mamma Catarina hade en vacker sångröst och pappa Olof, som arbetade som konduktör vid järnvägen, spelade orgel om söndagarna. Joel ärvde bådas talanger och lärde sig tidigt framföra väckelsesånger på fiol, dragspel, cittra och gitarr. Han komponerade även egna små visor och det berättas att han skrev nya texter till de enkla melodier han snappade upp på Frälsningsarmén.
Som tonåring drabbades Joel – eller ”Julle” som vännerna kallade honom – av hudtuberkulos i ena näsvingen och högra handleden. Han skickades till Stockholm där han vårdades under ett par år, samtidigt som han arbetade som järnbärare i hamnen för att försörja sig och sina doktorer.
Fadern avled redan 1887 efter en olycka på arbetet och när Joel återvände till Gävle efter tiden i Stockholm var hans mor svårt sjuk. När hon dog i januari 1902 sålde barnen familjens hus och delade på pengarna. Det blev en dryg tusenlapp till var och en.
Joel och brodern Paul använde en del av pengarna till att köpa Amerikabiljetter. De steg i land i New York i slutet av oktober 1902, men det dröjde inte länge förrän deras vägar skiljdes. Joel Hägglund var 23 år när han emigrerade och i det nya landet kallade han sig, av någon anledning, för Joseph Hillstrom, som snart förkortades till Joe Hill.
Han har beskrivits som en ensamvarg och en drömmare med stor frihetskänsla. Med gitarren i ena handen och ett klädbylte i den andra levde han som en luffare och hoppade ofta på godståg som i etapper tog honom länge och längre västerut. På våren 1906 drabbades San Francisco av en förödande jordbävning och några veckor senare kunde man i Gefle Dagblad läsa en livfull skildring av händelsen, signerad ”en f d geflebo Joel Hägglund”.
Arbetarrörelsen var på stark frammarsch i Gävle under hela Joel Hägglunds ungdom, men det finns ingenting som tyder på att han på den tiden var det minsta intresserad av politik. Och han kuskade runt i USA i flera år innan han anslöt sig till syndikalistiska IWW, Industrial Workers of the World.
Organisationen använde mycket musik i sin agitation och Joe Hill blev snart deras mest kända sångare med balladen ”Svarta präster” som det stora paradnumret.
Hösten 1913 bestämde sig Joe Hill för att flytta från Los Angeles till Chicago. Men han hoppade av tåget redan i mormonernas Salt Lake City där han slog sig ner i stadsdelen Murray, där det bodde många svenskar.
Joe Hill lämnade sin bostad på kvällen den 10 januari 1914 och när han återvände efter midnatt hade han ett bandage lindat kring överkroppen. Han hade blivit skjuten i bröstet, på vänster sida, och skottet hade gått rakt genom hans kropp.
Tidigare under kvällen hade specerihandlaren John Morrison och hans 17-årige son Arling rånmördats av två män. Sonen hade hunnit avfyra ett skott mot rånarna innan han dog och blodspår utanför affären visade att kulan träffat.
Läkaren som plåstrat om Joe Hill, doktor Frank McHugh, läste om dubbelmordet i tidningen morgonen därpå och larmade polisen. Han berättade också att han sett en pistol skymta i patientens kavaj.
Joe Hill greps men nekade till anklagelserna. Han påstod att han fått skottskadan i ett bråk om en kvinna, men vägrade bestämt att uppge hennes eller den svartsjuke rivalens namn, såväl i polisförhören som under rättegången.
– Mitt liv är mindre värt än hennes, var hans gentlemannamässiga förklaring.
Åklagaren lade fram en del indicier men kunde inte prestera någon teknisk bevisning som band Joe Hill till dådet. Han kunde heller inte visa upp något mordvapen och så här svarade dramats enda överlevande vittne, specierihandlarens 13-årige son Merlin, när han konfronterades med den misstänkte:
– Nej, den mannen är det inte alls. Den jag såg var kortare och kraftigare.
Dödsdomen mot Joe Hill utlöste en storm av protester. Mer än 70 000 människor runt hela världen krävde att han skulle släppas fri och både den svenska regeringen och den amerikanske presidenten Woodrow Wilson försökte förgäves förmå staten Utahs högsta domstol att skona hans liv.
Men alla var inte övertygade om att Joe Hill verkligen var oskyldig. Några veckor efter avrättningen publicerade Arbetarbladet ett brev från en anonym kvinna som bodde i Salt Lake City. Hon ansåg att mycket pekade på att hennes barndomsvän från Gävle deltagit i rånmordet och berättade att Joe Hill under lång tid ägnat sig åt kriminell verksamhet och att han fört den amerikanska arbetarrörelsen bakom ljuset. Brevskriverskan – som man i dag vet hette Maria Johansson och troligen hade ett förhållande med Joe Hill strax innan han greps – påstod att den mördade specerihandlaren tidigare arbetat som polis och då ”korsat Hägglunds brottsliga planer, varvid denne upptändes av ett dödligt hat till Morrison”.
Joe Hill jordfästes i Salt Lake City, men eftersom han inte ville ”bli funnen död i Utah” fraktades kistan vidare till Chicago där en ny begravningsakt ägde rum inför 30 000 sörjande. Därefter kremerades kroppen varefter askan portionerades ut i små bruna kuvert som sändes ut över världen för att spridas för vinden och uppfylla Joel Hägglunds sista vilja:
