Om man, som jag, inom loppet av en vecka har sett de två kvinnorna Hedda Gabler och Anna Kareninas liv spelas ut på scenen, är det omöjligt att inte se Ibsens och Tolstojs verk som en dubbelföreställning. Först väljer kvinnan dörr nummer ett, med skandal och död som följd. Sedan väljer hon dörr nummer två, med samma dödliga utgång.

Medan Anna Karenina väljer passionen och att slå sig fri, är överklassdottern Hedda Gabler i stället stöpt i feghetens form. Hon föraktar det borgerliga livets småttighet, men vågar inte att riskera den ekonomiska och sociala tryggheten. Äktenskapet med akademikern Tesman är ett skämt som hon håller på en kindpuss avstånd, och med en frustrerad energi skakar hon om sin gyllene bur, där hon har låst in sig själv, utan att den rör sig en tum. Själv skakas hon om först vid nyheten om att författaren och den forna flirten Elin Lövborg är tillbaka i staden, efter några år på dekis.

Kännare av Ibsen reagerar – kvack! – på den förra meningen. Elin Lövborg? Jag var på förhand skeptisk till dramaturgen Anna Köléns, som jag tyckte, halvhjärtade sätt att knuffa ödet Hedda Gabler närmare oss genom att föra in en lesbisk relation och placera den i 1930-talet. Eilert Lövborg har blivit Elin, en emanciperad kvinnosakskämpe som hämtad från Fogelstad. Genom det könsbytet går ”Hedda Gabler” återigen att spelas som en pjäs om samhällsstrukturer och inte blott som en psykologiserande studie.

Min initiala skepsis kom på skam; de förändringar som har gjorts är utmärkta, och stundtals ter sig Ibsens text som redan från början skriven för en Elin i stället för en Eilert. En annan liten detalj, när Elin Lövborg vid pianot sjunger Nirvanas ”Come as you are”, får också Cobains text att framstå som Ibsen-anpassad.

I en genomgående välspelande ensemble står Anna Granquist i titelrollen för den mest imponerande insatsen, när hon med en ton från svenska 30-talsfilmer gör ett spektakulärt osympatiskt porträtt av sin roll. Hedda Gabler är en glittrande ballong, uppblåst och tom inuti. Inbilsk, intrigerande och teatralt pistolviftande – ett bortskämt barn i en vuxen kvinnas kropp som hon utnyttjar till sin fördel. Hennes tomhet diskvalificerar äkta känslor, och ”kärleken” till Elin Lövborg är snarare en känsla av avund. Hon önskar att hon liksom Elin hade modet att vara fri. Men frihet i livet var aldrig ett val för fegisen Hedda Gabler.