Det är svårt för oss som bor i en demokrati, där yttrandefrihet, tryckfrihet och andra friheter är självklara, att förstå situationen för en fri teatergrupp i en diktatur. Men för undergroundgruppen Belarus Free Theatre består verkligheten av förföljelser, både av skådespelarna och deras familjer, repetitioner i vardagsrum och källare, föreställningar i hemlighet i skogsgläntor och kaféer, och ett ständigt hot om fängslande. Detta i Europas sista diktatur, Vitryssland, där gruppen – trots att de inte spelar politisk antipropaganda – är förbjuden och anses som ett hot mot regimens informationsmonopol. Samtidigt är Belarus Free Theatre mycket efterfrågad utanför Vitrysslands gränser, vilket också säkert ses som en belastning för landets regim.

Den aktuella produktionen, Eurepica Challenge, har sin utgångspunkt och inramning i en jumbojet som tar publiken med på en resa med mellanlandningar i olika länder. Skådespelarna är klädda i flyguniformer och scenografin hämtas ur typiska flygfraktlådor. Ursprungligen 14 olika dramatiker från 14 olika länder har fått beskriva sitt lands utmaningar och sin syn på västvärlden. Jag säger ursprungligen, för i den föreställning som visades i går hade man kortat ner den genom att stryka två berättelser.

Genast när man kom in i salongen drabbades man av en säkerhetskontroll av en leende flygvärdinna som bad en snurra åt alla möjliga håll, eller scannade av en uppifrån och ned. Därefter följde en rytmisk och välkoreograferad säkerhets- och rutingenomgång. Sedan följde en hisnande resa genom Europa och USA, där man blandade hejvilt mellan dockteater, sånginslag och socialrealistisk teater.

De fyra första styckena behandlade sådana tragiska ämnen som negativ syn och behandling av östeuropeer i andra EU-länder, våld mot kvinnor, tinnerberoende och protester och demonstrationer. Det var sexuella våldsuttryck och mycket grovt språk, utmanande och ibland svårbegripligt. Jag satt och undrade om jag kunde bli mer deprimerad.

Men så äntligen ett lite mer humoristiskt inslag, dock med en allvarlig underton, från Ryssland. För trots att man tycker att vart man än reser så nog finns det ryssar där, så är det bara en liten bråkdel av deras befolkning som satt sin fot utanför forna Sovjets gränser.

Efter paus blev det en annan nivå på innehållet, lite lättsammare och med mer ironi. Sveriges inslag gav en del (pinsamt?) igenkännande skratt när det breddes på med högljutt mobilprat på offentliga platser, vårt miljöengagemang och ignoreringen av tiggandet på tunnelbanan bland annat. Och nog anser sig USA vara ”störst, bäst och vackrast”, men totalt utan skuld för det som gått fel – samt en orgie i skräpmat? Den enda berättelse som jag inte riktigt greppade var Tysklands. Agrikultur och kvinnoterrorister, vad betydde det?

Nåväl, med tanke på deras utsatta situation var det en makalöst samspelt, engagerad och framför allt skicklig grupp skådespelare vi såg på scenen. Ibland var det dock för mycket ord som skulle ut, och med skådespelarnas ibland svårförståeliga engelska i snabbt tempo blev det inte lätt att hänga med. Dessutom var det ett litet helsike att hänga med i handlingen när karaktärerna bytte till ryska och man istället skulle läsa den engelska texten som projicerades bakom.

Även om jag inte är ett stort fan av brutal och alltför realistisk teater, kan jag inte annat än buga mig för det som Belarus Free Theatre visade på Gävle Teater i går. Det öppnade ögonen för vad som händer ute i världen, och att det finns otroligt mycket att göra för att förändra livssituationen för många därute.

Bodil Proos