Oksanens järnklo i Stockholm
Relaterat
Fakta
• ”Utrensning” av Sofi Oksanen
Regi: Åsa Melldahl
Scenografi och kostym: Sven Haraldsson
Medverkande: Lena-Pia Bernhardsson, Katharina Cohen, Ida Engvoll, Gerhard Hoberstorfer, Samuel Fröler, Joakim Gräns och Mats Qviström.
Stockholm Stadsteater, 13/1
Två versioner av Sofi Oksanens ”Utrensning” är aktuella på svenska scener i vår. En av dem, ett gästspel från Finland i Riksteaterns regi, kommer till Gävle så småningom, den andra hade i veckan premiär på Stockholm Stadsteater. Konkurrensen är hård – Stadsteaterns version är en av de starkaste scenupplevelserna som jag har haft på länge.
På den estniska landsbygden finner den åldrade Aliide den unga Zara på sin gård, frusen, uppjagad och klädd som om hon klivit ur en porrfilm. Vid en första anblick kunde de inte vara mer olika, men de följande två timmarna flätar samman deras öden.
Zara, ett traffickingoffer, söker skydd från sina hallickar i detta tidsplan av pjäsen, men parallellt på scenen utspelas också en annan tidsdimension, där den unga Aliide kämpar för att accepteras i det kommunistiska Estland efter kriget. Hon skyr inga medel, och efter att ha fått systern och systerdottern deporterade lägger hon an på systerns man Hans.
Oksanens tema är kvinnokroppen som slagfält för världshistoriens samtliga krig; det som förenar krigen, oavsett anledning bakom dödandet, är hur våldtäkter och den medföljande skammen och rädslan har drabbat kvinnor.
Det estniska namnet på pjäsen, ”Puhdistus”, syftar på utrensningen av ester, men också på den tvångsmässiga rening som våldtagna kvinnor utsätter sig för efter en våldtäkt.
I 90-talets nyfria Estland, där det ena tidsplanet utspelas, har en ideologi ersatts av en annan, kommunism mot rå kapitalism, men på kvinnokroppens slagfält har intet förändrats. Våldtäkten används emellertid inte längre som en tortyrmetod utan som en kommersiell handelsvara.
Pjäsen, som existerade före romanen, utspelar sig visserligen under ett brett tidsspann, men platsen är densamma, och det är imponerande hur ett stort stycke europeisk historia och ett ännu större stycke kvinnohistoria ryms i detta kammarspel.
Scenrummet är enkelt, några stolar, bord och en hel del äpplen, och näst mest symbolisk är den genomskinliga väggen där pjäsens alla centrala element målas upp – bajs och blod smörjs över den, kroppar slängs in, ansikten trycks upp mot transparensen.
Mest symboliskt är det ihärdiga flugsurret. ”Utrensning” pendlar i perspektiv mellan att vara den som håller i flugsmällan och den som flyr från den.
Lena-Pia Bernhardsson, som den åldrade Aliide och Ida Engvoll som Zara har uppmärksammats på förhand för sina roller, och ”Utrensning” är genomgående välspelad, men störst avtryck gör Katharina Cohen som den unga Aliide. Stark, skör, ettrig, besatt, rädd … Allt med en energifylld intensitet, som störst när hon tvingas inse att Hans för alltid kommer att tillhöra systern.
Föreställningen är något trevande i första akten, men järnklon runt atmosfären börjar klämma åt, och i andra akten krasar allt med en förödande kraft. När de sista pusselbitarna i Zaras och Aliides identifikation läggs får den senare en chans att nå försoning, att rensa ut.