Vanja Blomkvist spelar upp monologens slut och kliver upp ur badkaret, vi lämnar henne att byta om, och när hon kommer ut igen är hon privatperson och skådespelare igen. Men var går egentligen gränsen mellan Vanja och Mallis?

– Jag tänker inte på henne som någon annan än mig själv. Även om hon inte är jag och vi har levt olika liv så ser jag mig själv i henne.

”Sin ensamma kropp”, som har bearbetats för scenen av Vanja Blomkvist själv med Michael Cocke som medregissör, följer med in i huvudet på änkan Mallis Parre Jansson som sent i livet kommer på att hon inte vill sluta leva än. Kroppen saggar och orken tryter, men livslusten finns kvar och, minst lika viktigt, lusten till närhet och erotik. Insikten om att livet inte är oändligt, att om någonting ska göras så ska det ske nu, inte sen, men i denna framåtblickande hunger finns samtidigt reflektionen över det levda livet, valen och omständigheterna som har lett fram till nuet och frågan: Hur blev jag den jag är?

Även om Elsie Johansson har skrivit romanen, blir det tydligt i samtalet med Vanja Blomkvist att det är hennes egen berättelse, hennes hjärtebarn, och hon bubblar ur sig alla tankar kring pjäsen och dess tema som om hon bara väntat på att någon ska trycka på play-knappen. I viss mån har hon det, för perioden som föregick hennes engagemang i Folkteatern och ”Morbror Vanja” kände hon sig uppgiven, lusten tröt. Hon slogs med samma tankar som Mallis, men på Folkteatern har hon fått en nytändning.

– Jag hade länge försökt att hitta en berättelse som angick mig, en berättelse om kvinnor i min ålder, och så stod jag och lyssnade på P1 medan jag diskade och hörde om boken och tänkte: Det här är för mig!

Männen har också behållning av ”Sin ensamma kropp”, betonar Vanja Blomkvist, men vissa aspekter är enbart kvinnliga, i synnerhet Mallis förälskelse i och åtrå efter en man, för även om de stora livsfrågorna förenar könen skiljer sig samhällets syn på en sexsugen gumma jämfört med en gubbe.

Är den åldrade sexualiteten det sista sexuella tabut?

– Ja, och inte minst den åldrade kvinnans sexualitet. Om Ulf Lundell sitter i tv och säger att han söker efter kärleken är det en sak, om jag skulle sitta och säga detsamma en helt annan. Då tänker man ’vilken kåtkärring’!

Samhällets förväntningar på äldre är stora, förväntningarna på att de snällt ska foga sig i klichébilden av en snäll liten mormor utan begär som lever för att se sina barnbarn växa upp. En till åren kommen människa förväntas blicka tillbaka i backspegeln, inte förväntansfullt hålla uppsikt framåt i 200 kilometer i timmen. I en recension av Elsie Johanssons roman skriver kritikern Annina Rabe: ”Åldrande ses av yngre generationer inte sällan som något uppgivet, lite förminskat gulligt och absolut avkönat.”

– Ja, precis så är det, och den bilden förväntas man omfatta själv också. Som unga ser vi inte ålderdomen och den skuffas undan eftersom den påminner om livets för­gänglighet.

Mallis ser framåt, och därmed kan hon upplevas som provocerande.

Vanja Blomkvist har en lång karriär inom teatern bakom sig, först som ung skådespelare på Göteborgs stadsteater under 70-talets glansår, och sedan var hon med under hela boomen av fria teatrar; 1977 var hon med om att starta Angereds teater, och under åren har hon jobbat med regissörer som Lennart Hjulström, Birgitta Egerbladh och Björn Melander. I ”Morbror Vanja” hade hon en liten roll, men nu, i ”Sin ensamma kropp”, faller allt ljus på henne och kommer att så göra lång tid framöver.

33 föreställningar i Gävleborg och Dalarna är inplanerade, så Vanja Blomkvist kan se fram emot många kvällar i badkaret framöver med premiär på lördag i Sandviken.n