Det funkar ganska bra. De flesta andra har klarat av sitt julklappsköpande då och affärerna har inte hunnit stänga. Jag har hittat en bra slot-tid i den värsta julhandeln. Men jag inser att det finns något obearbetat i mitt förhållande till julklappar.

Jag kan också slås av utvecklingen av julklappsköpandet. Årets julklapp enligt Handelns UtredningsInstitutet var en surfplatta. Enligt Pricerunner kostar en iPad mellan fem och tolv tusen kronor. Hur kan det vara ”årets julklapp”? Och för vem? I min familj var normen länge att ingen present skulle kosta mer än en cd-skiva. Nu är det måttet meningslöst eftersom ingen köper några sådana längre – men ändå…

Nu har vi inte sett siffrorna från årets julhandel än, så vi vet inte om julhandeln även i år har slagit rekord, men i fjol skedde det. Rubriken ”Julhandeln på nätet nådde en ny rekordnivå” säger i alla fall ett det har gått ”bra” på nätet.

Men även om de tre vise männen kom med dyrbara gåvor på julen (Kasper, Melker och Baltsar kom ju med guld, rökelse och myrra), så känns den här julklappshysterin ändå inte riktigt julig. Det är något bakvänt med att använda all energi i slutet av en jobbtermin till ångest över att det är någon som inte kommer att vara nöjd när alla julklappar är uppackade. Lägg därtill alla stackars mammor (för så är det ju nästan alltid) som har tagit på sig ansvaret, inte bara för julskinkan och Jansson, utan lika mycket för att Aladdin-asken ska ha goda chokladbitar och att det ska bli en ”riktigt trevlig jul”. Och till det ska vi alla förköpa oss på saker vi inte tror att någon vill ha. Det är bara att kolla på Blocket i dessa dagar. Där säljs det som vi inte hade hjärta att be om kvittot för att byta själva. Tala om julefrid.

Julens roligaste annonskampanj är samtidigt också den sorgligaste. Det är triss-lotternas kampanj med budskap av typen ”Titta, jag fick 5 miljoner. Nu är det farmors tur att öppna sin julklapp”, eller ”Mamma och pappa visste inte vad du ville ha, men 10 miljoner är väl aldrig fel?” Å ena sidan kan man köpa en lott billigt, å andra sidan är budskapet en julklapparnas hyperinflation. Plötsligt platsar inte en surfplatta heller.

Enda sättet att hantera julen blir att överleva den. Min taktik handlar om minimalism lilljulaftons förmiddag. Ändå är julen helt underbar! Kluvet? Javisst! God fortsättning!

Ett förslag om att slå ihop Centern och Folkpartiet restes häromdagen, av de två ungdomsförbundens ordföranden Magnus Andersson respektive Adam Cwejman.

Att slå ihop C och FP har det gjorts försök med förr, 1973. Centerpartiet sa dock nej.

På den tiden skilde väldigt lite politiskt mellan de partierna. Men de hade olika partikulturer och olika väljargrupper.

De som röstade på det då 25 procent stora C var i första hand låg- och medelutbildade väljare på främst landsbygden. FP-väljarna var i hög grad välutbildade personer, boendes i städer. Folkpartiet hade då cirka 10 procent av väljarna.

Tillsammans utgjorde de två så kallade mittenpartierna huvudalternativet till de regerande Socialdemokraterna. De kallades för styrkebältet i svensk politik.

De två partierna har sedan dess tappat två tredjedelar av sitt gemensamma väljarstöd.

Det är 23 år sedan Centerns väljarstöd var över 10 procent. Lika länge sedan var det som FP hade över 10 procent, om man räknar bort riksdagsvalet 2002. Visserligen sitter partierna i regeringsställning sedan fyra år. Men i regeringen är Moderaterna dominerande.

En faktor som inte fanns 1973, men finns nu, är att partierna närmar sig riksdagens spärr på 4 procent. Som ett sammanslaget parti skulle de vara säkrare på att vara kvar i riksdagen.

Men det är osäkert om väljarna följer med sitt gamla parti, C eller FP, till en ny partibildning. Att de skulle göra det var troligare 1973, när väljares lojalitet med ett parti var större.

Centern och Folkpartiet har de senaste tio åren gått åt höger. De ligger nu nära varandra, på en position mer till höger än 1973. Frågor om kärnkraft, Nato, EMU och annat som skiljer dem går säkert att lösa för partierna, kanske genom folkomröstningar.

Bättre än en partisammanslagning vore om de två partierna utvecklade sina särarter. Centern borde återupprätta profilen som ett parti som verkar för att hela landet ska leva.

Och Folkpartiet borde bättre odla den sociala delen av socialliberalismen, så att socialt ansvarstagande för svaga grupper blir mer centralt.

Då skulle man kunna tala om två mittenpartier igen, även om det är tveksamt om de kan utgöra ett politiskt styrkebälte.

Ursula Berge