Korttänkt, Folkteatern
Och Gävle kunde inte bry sig mindre. Eller hur? Järvsö är ju både litet och långt åt Hälsingland.
I fortsättningen ska Folkteatern ha sin enda fasta scen i länshuvudstaden Gävle. Och sedan demokratiskt fördela spelningar och resurser över hela länet.
Istället för att låta just Järvsö kosta mer. Det låter väl självklart. Svårt att invända mot. Och som sagt, Gävleborna struntar väl i vad som spelas i bushen.
Ja tänk, om ekvationen bara vore så enkelt!
Men Järvsö visade något viktigt. Teatern kom till byn och påverkade hela samhället.
Alla blev delaktiga. Snickaren som byggde scenen. Musikern som skrev låtar. Pensionärerna som packade programblad. Bonden som sålde får till regissören. Doktorn som hamnade i rollistan. Amatörskådespelarna som blev respekterade. Alla fick en relation till scenen, om det så var att sälja lättmjölk.
Teatern gav bygden en ny identitet. Man var mer än enbart fager turistyta.
Teaterchefen Peter Oskarson sa upp sig, drog åt Hälsingland och skaffade höns. Året var 1990. Det var så det började.
Eller börjar det egentligen redan 1980 när den uppburna författaren Lars Forssell skriver en show för Järvsö-artisten Lill-Babs?
Jag vet inte. Det kanske inte har någon betydelse.
Men faktum är att allmoge och schlager kom att möta Moliére och Pekingopera i en lada i Järvsö. Och att något fantastiskt hände. Jag lovar. Jag har sett det själv.
Oskarson skapade ett teatercentrum på Helsingegården i Järvsö och grundade Träteatern som ny scen. Där kom Folkteatern att ha sina sommarpremiärer, alltid uppmärksammade av rikspressens kritiker. Publik som inte tyckte att Järvsö var bushen reste långväga ifrån.
Vad en fast teaterscen med en egen ensemble betyder för en ort är uppenbart.
Det har ingen som helst likhet med det tillfälliga besöket av en turnerande föreställning några gånger om året.
Men nya Folkteatern har försvaret mot eventuell kritik klart. Man ska i framtiden satsa på communityteater. Det är också ett sätt att engagera en orts människor under en längre period – som skedde i Norrsundet härom året.
Jag tänker att Norrsundet hade en egen stark amatörteatertradition och även tidigare ett samarbete med Folkteatern. Det går kanske inte lika lätt att komma in i hjärtat på andra ställen.
Träteatern har tagit krafter. Och dagens Folkteatern är ett mycket mindre Folkteatern än förr i tiden, jag inser den saken.
Just därför verkar det ju helt galet att kasta bort det teaterkapital man har, det stora som byggts upp genom åren.
Det är rätt att försöka hitta nya vägar. Men man måste också ha något med sig in i framtiden.
På Träteatern genomfördes ett konstnärligt experiment som gav Folkteatern en unik profil i Teatersverige. Den var inte vilken liten regionteater som helst. Den gjorde upptäckter. Den skapade något nytt ihop med folkmusiken och folkliga traditioner. I ett sällsamt teaterrum. Inspirerad av grannbyn. Eller Asien.
Om bygden fick en ny identitet av teatern, så fick teatern i lika hög grad en ny identitet av bygden.
Järvsö kommer att klara sig också utan Folkteatern. Skidbacken har fått nya nedfarter och Träteatern är ju en finfin lokal för julmarknad.
Men kommer Folkteatern att klara sig utan Järvsö?