Vårsalongen 2011 känns som en rätt ofarlig historia, snäll rent av. Den präglas mer av yta än djup och många verk är kommentarer till aktuella, men rätt tunna ämnen, ungefär som diskussioner på nätet.

I en salong med drygt 250 verk av 131 deltagare (70 kvinnor och 61 män) finns förstås också intressanta verk. De är dock oftast tillkomna på avstånd från trender och förebilder och ser längre än till aktualiteter som kungahuset, som kommenteras av två deltagare, båda på temat kungligheter som vanligt folk och vice versa.

Nog hävdar sig länets fyra deltagare väl. Tre av dem bidrar med skulptur: Therese Parner, Tord Larsson och Jini Hedblom; Bo Söderström i Järvsö är målare i en klassisk abstrakt tradition.

Therese Parner, med rötterna i Gävle, går numera på Konsthögskolan i Stockholm. Hennes ”Jakt” är en oroande varelse som bär spår av hund, lejon och människa, men verkets intensiva kärna är den kompromisslösa jakten, instinkten som inte är förhandlingsbar.

Tord Larsson från Storvik visar uppslagsrika skrotskulpturer, som framträder i form av schimpanser dels med storpolitiska refefenser, dels som en varg med morot i munnen.

I somras såg jag Jini Hedbloms kista i plexiglas i mossan på Kolsvedjaberget utanför Ljusdal, där konstnären bor. Nu står kistan här – på mossa – och med sin speglande botten som erbjuder en reflexion över besökarens pågående liv.

Av abstrakt måleri finns några exempel på Vårsalongen, men Bo Söderströms ”6x4=24” är starkast med sin flaggspelsliknande rapsodi i ett intrikat, rytmiskt spel.

Helheten domineras av måleri och foto, men skulptur tycks komma tillbaka. Det finns påfallande många slöjdinspirerade verk, modeller av vardagen, och man anar ett idogt arbete bakom exempelvis brödrosten i ståltråd, armaturen i koppar och virkningen av ett par jättelika röda skor.

Några stora och rätt udda verk tar rejäl plats. Riitta Vainionpää, känd sedan tidigare salonger, har med ilsken frenesi i sitt friska broderi ”Då och nu” sammanfattat debatten om utförsäkringarna, och politikerna får sina fiskar varma.

Måleriet är salongens behållning. Märta König rör sig med sitt informella måleri i ett nordligt berglandskap, där man ibland ser en liten gestalt streta. Det kan vara Långben med skottkärra.

Anders Sunna skildrar en samekultur trängd av storsamhället som ruvar likt kulisser bakom de lappländska fjällen.

Linnéa Rygaard (född 1990) räds inte det stora formatet. Hennes ”Väggar” är ett storslaget och egensinnigt verk, och känns lovande för framtiden.

Olga Kraitz målar en kvinna frenetiskt arbetande vid en drejskiva som dryper av blod. ”Placenta” heter verket.

Teckningarna av Siv Appelqvist (f. 1925) har en doft av mellankrigstid, men de är självständigt utforskande av geometri och mänskliga villkor som anlag och inordning.

Ur en gammal skrivbok har Ulrika Thorén i ett screentryck hämtat ett pinsamt erkännande av en elev som tydligen stulit en kristendomsbok.

Karola Messner har snidat två stora verk i lind om evolutionen. De för tankarna till Gustav Vigeland och hans hopflätade människor och rymmer sällsam energi, men försöken att fånga allt har svårt att överrösta verkets speciella estetik.

”Påvens begravning” av Peder Gowenius är gigantisk installation av måleri med Peterskyrkan i fonden, uppradade präster och byråkrater på begravning och folket, som avlönar potentaterna, utanför. Männen i kyrkan har en bokstavligen naken baksida…

Mat hör till dagens trender, något som Josefin Sjöström bitskt kommenterar med en fläskkarré som då och då rör sig, liksom Daniel Sandberg med en fotografisk vy över djurfabrikens yttre verklighet.

Men där finns också Erik Hårdstedts akvareller av proppfulla matförråd, Frida Berntssons installation med stickade korvar och Måns Halldorfs varmkorv med bröd och senap.

Lotta Törnroths fotografi av en äldre kvinna i morgonrock gestaltar lågmält rädslan när minnet sviker oåterkalleligt och Ricard Estays foto ”Control” av sönderskurna stolar vittnar om destruktionen som makt. Rafael Garrido Vaigurs dvd ”Confessions” där en tandpetare gång på gång sticker hål i ett äpple kan ses som en enkel berättelse om tortyr.

Mode har också fått plats på Vårsalongen. Bland annat visar Maxjenny Fors­lund, välkänd kläddesigner, två tilltalande ponchoer av återvunnet petflaskfiber.

Att världen slits sönder av sociala, kulturella, politiska, miljörelaterade och ekonomiska kriser märks knappast på Vårsalongen.

Andan av postmodern relativism i juryns urval ger ett intryck att en del är valt liksom på skoj. Frågan är vilken publik juryn tänkt på.

Den vana besökaren känner igen förebilder och trender, medan den mindre vana riskerar att bli förvirrad när den får veta att detta är ett tvärsnitt av svensk konst i dag. Men vad är kontentan av tvärsnittet? Den besökare som har svårt att hantera utbudet, kan nog känna sig som efter en middagskonversation som hoppat hit och dit: Vad blev egentligen sagt?

Jury har varit Martin Aagård, Ingela Lind, Thomas Millroth och med konsthallschefen Mårten Castenfors som ordförande.