Lilliputarna är roligast
Vi kan till en början slå fast att det enda filmen ”Gullivers resor” har gemensamt med den litterära förlagan (känns i det här fallet fel att kalla det så) från slutet av 1700-talet är att en människa lider skeppsbrott och hamnar i landet Lilliput där alla är små.
Men det skulle ju kunna var festligt ändå.
Det är det inte.
Jack Black spelar Gulliver, en misslyckad kille som fastnat i postrummet på en stor tidning och fantiserar om att dejta reseredaktören. Han lurar henne att tro att han kan skriva och skickas iväg på uppdrag till Bermudatriangeln där han lider skeppsbrott och hamnar hos de små lilliputarna. Först hålls han i fängsligt förvar men genom att släcka en brand i slottet genom att kissa på det blir han hjälte.
Det finns några små poänger. Det är lite kul att se lilliputarna (som är, om de får säga det själva, väldigt bra på att bygga) brygga kaffe i en gigantisk kaffebryggare, och man drar nästan drar på munnen åt att Gulliver besegras av ett klassiskt kalsongtrick när han utmanas (dessvärre skrivs vi på näsan när han hämnas senare på samma sätt: ”Såg du vad jag gjorde? Ett kalsongtrick!”).
Men på det stora hela undrar man mest varför. Varför slarva bort en från början rätt tacksam historia och de rätt roliga populärkulturella flirtarna som man ändå tänkt ut och göra om den till en lång Jack-Black-är-en-skön-men-ocool-snubbe-som-spelar-”Guitar Hero”-uppblandat-med-lite-festliga-vitsar-uppvisning.
Ingen vet. Förmodligen inte ens Jack Black.
Fakta/Bakgrund
Gullivers resor
Regi: Rob Letterman
Med: Jack Black, Amanda Peet, Jason Segel med flera
Filmstaden, Gävle