Sixten och Elis Illerhag rusar fram till ytterdörren för att hinna öppna den innan jag och fotografen gör det.

Sixten, som är väldigt lik Catrin, berättar ivrigt att det spelas musik i köket och Elis, i full fotbollsmundering, dribblar fram med en plastboll i hallen.

De pratar i munnen på varandra, skrattar och visar oss runt. Elis, som har sin pappas drag, springer och hämtar saftflaskan när Erik häller upp kaffe.

Barnen i centrum

I kökets vitrinskåp har allt finporslin fått flytta ut för att lämna plats åt pojkarnas leksaker. De plockar genast fram två spel som de lägger fram på köksbordet.

Det märks att i det här hemmet är det barnen som är i centrum. Men det har aldrig varit någon självklarhet att Catrin och Erik skulle få barn, för dem har det varit en kamp.

”Trodde det skulle gå lätt”

De hade varit tillsammans i många år, köpt radhus i Gävle och båda hade jobb. De hade en stabil grund att bygga på och kände sig redo för barn. De började försöka hösten 2003.

– Jag trodde att det skulle gå ganska lätt och räknade med att bli gravid på hösten så att vi kunde få barn till våren, det skulle bli perfekt. Det verkade ju så lätt för alla andra, säger Catrin Landén.

Men det blev inga barn.

– Vi tänkte att det kan väl ta lite tid men då får det göra det. Vi är unga och har ingen brådska, säger Erik.

När det hade gått två år insåg de att det var dags att söka hjälp.

De vände sig till Läkarhuset i Gävle. Det gjordes en fertilitetsutredning. De fick göra olika prover och äggstockarna undersöktes men allt såg bra ut.

Det var bara att fortsätta försöka. Catrin fick börja ta östrogentabletter som skulle öka hormonproduktionen. Senare övergick hon till hormonsprutor som hon tog själv varje dag.

Varje månad när mensen kom tillbaka var ett bakslag.

– Jag blev ledsen varje gång. Alla runt omkring oss började få barn också. Vi gladdes för deras skull men jag var ändå avundsjuk. Jag och Erik hade varit tillsammans längst av alla våra kompisar men för oss blev det inga barn.

Svårast var omgivningens tanklösa kommentarer och frågor som: ”Ska inte ni skaffa barn snart?”.

– Det var jobbigt, vi ville ju inget hellre. Vi berättade bara för de närmaste att vi faktiskt försökte.

Plockade ut ägg

Hela deras tillvaro präglades av deras längtan att få barn.

– Man får order att försöka varannan dag. Det var inte speciellt romantiskt och spännande varje gång, säger Catrin och skrattar.

I början på 2007 blev de erbjudna provrörsbefruktning. Catrin fortsatte med hormonsprutorna och de åkte till fertilitetskliniken i Falun för att plocka ut ägg och lämna spermier.

– Under det första försöket åkte vi till Barcelona. Men den ena väskan med hormonsprutor blev kvar där. På kvällen fick jag inte tag i någon spruta och dagen efter fick jag låna en på Läkarhuset och sedan fick jag göra ett test som visade att behandlingen blivit förstörd på grund av att jag hade missat en spruta.

Stannade hemma och grät

Besvikelsen var stor, inga barn den här gången heller.

– Jag var helt förstörd. Vi kunde inte gå till jobbet utan stannade hemma och grät båda två.

Ett nytt försök gjordes. Men det vara bara två ägg som blev befruktade.

– Läkaren undrade om vi skulle använda båda samtidigt eller frysa in det ena. Han sa att det fanns en risk för att det skulle kunna bli tvillingar. Risk? Vi såg det bara som en chans. Två på en gång när vi hade väntat så länge, Ja!

Att de skulle testa provrörsbefruktning var inget de var öppna med.

– Det var först efteråt som vi berättade för de närmaste. Det kändes inte som att vi ville ha mer press på oss än vad vi redan hade, förklarar Erik.

30 september 2007 gjorde de ett graviditetstest hemma.

– Först visade det bara ett svagt streck så vi gjorde ett till. Det visade positivt och vi blev galet lyckliga men vi vågade ändå riktigt tro på det, säger Catrin.

Det var först vid första ultraljudet när de kunde se barnen som Catrin och Erik började våga tro att det verkligen skulle bli föräldrar.

Edwards värd två pris!

Barnen föddes sex veckor för tidigt. Förlossningen gick bra. Först kom Elis och sju minuter senare kom Sixten. I dag är pojkarna två och ett halvt år.

– Det var tur att han, Robert Edwards, hittade på det där med provrörsbefruktning. Han är definitivt värd ett Nobelpris, han är värd två, konstaterar Erik.