Madelene har en insulinpump kopplad till magen
Elvaåriga Madelene Åström har diabetes typ 1. Det innebär att hon måste ta flera blodprov om dagen och ständigt ha en insulinpump kopplad till magen. Pumpen är lika stor som en mobiltelefon och den bär hon med sig i en rosa midjeväska.
– Många tror att det är en Ipad, mp3-spelare eller något.
Madelene Åström var fyra år när hon fick diagnosen diabetes typ 1.
– Först trodde vi bara att hon var en typisk fyraåring som låtsades vara kissnödig och törstig varje kväll för att slippa sova. Hon kunde också bli alldeles matt ibland och skrika efter en macka, säger mamma Anna-Karin Åström.
Till slut kontaktade de sjukvården. Madelene fick ta ett blodprov som visade att hon hade ovanligt högt blodsocker. Sedan blev hon inlagd några dagar på sjukhuset i Gävle. De fick en snabbkurs i hur man sköter diabetes.
– Jag befann mig fortfarande i chock och kunde inte riktigt ta in all information om kost och behandling som vi fick.
För diabetiker är det viktigt att äta på regelbundna tider.
– Det blev en stor omställning för oss, jag var helt fokuserad på Madelenes mat och ättider som krävde mycket planering. Jag vågade knappt lämna hemmet för jag ville vara säker på att Madelene skulle äta på rätt tidpunkter.
I dag är familjen inkörd på sina fasta mattider och maten förbereder de oftast i förväg så att det bara är att värma den.
– En måttstock som man kan ha är att ju längre tid det tar att laga maten, desto längre stannar det i kroppen. Så snabbmakaroner och sådant går bort för Madelenes del, säger Anna-Karin.
Till skillnad från vad många tror, får Madelene faktiskt äta godis.
– Men då måste jag alltid ta insulin efteråt.
Madelene var till en början livrädd för sprutor, hon tycker fortfarande att det är obehagligt. Hon grät förtvivlat varje gång det var dags att ta insulinsprutan. Efter ett år fick hon en insulinpump kopplad till magen och slapp därmed sprutorna. Den har ett larm och piper vid olika tidpunkter på dagen för att påminna om att nu är det dags att pumpa in insulin. Pumpen tar hon bara av sig när hon ska bada eller ha gymnastik i skolan. Dessutom har Madelene alltid med sig en liten väska med blodprovsmätare och Dexterosol, om hon skulle få lågt blodsocker. Varje gång hon ätit något ska hon ta insulin för att hålla en jämn blodsockernivå.
– Jag måste ta blodprov ungefär tio gånger om dagen för att se om jag behöver insulin. Och när jag blir låg blir jag trött, benen börjar skaka och jag fungerar inte här uppe, säger Madelene och pekar mot huvudet.
Hon plockar vant fram mätaren och gör ett snabbt stick i fingret så att en bloddroppe kommer fram. Madelene låter blodsockerstickan suga upp en liten mängd blod och efter några sekunder kan blodsockervärdet avläsas på apparaten. Hon konstaterar att det är lite för högt efter att ha druckit en kopp varm choklad och tar därför en enhet insulin. Huden på fingertopparna har blivit hård efter alla nålstick. Personer med diabetes kan få svåra problem med synen och bör inte ta blodprov i pekfinger och tumme. Anledningen är att de ska ha känsel kvar där om det i framtiden blir nödvändigt med blindskrift.
Men Madelene oroar sig inte. Hon kan leva ett normalt liv och betraktar inte sig själv som sjuk. Men för några år sedan var hon ofta arg och ledsen. Det kändes orättvist att just hon fått diabetes.
– Jag kände mig ensam. Inget annat barn hade den här sjukdomen.
På eget initiativ tog familjen då kontakt med en diabetesförening för barn i Sandviken. Där fick Madelene träffa andra barn med diabetes och plötsligt kände hon sig som en i gänget.
– Det var underbart. Vi kunde ta blodprov samtidigt och ingen undrade över insulinpumpen för alla visste vad det var.
På sommaren åker de på läger en gång i en vecka. De gör även utflykter och då får familjerna följa med.
För fyra månader sedan blev Madelene stolt storasyster till Maria.
– Jag är lite rädd för att hon också ska få diabetes men om hon skulle få det är det inte hela världen. Jag kan lära henne allt hon behöver veta.