Andra delen i den löst sammanhållna country noir-trilogin har skarpare konturer, medan föregångaren var mer skissartad. Stämningarna, miljön och en ordkarg atmosfär finns intakt från ”Hundarna”, men ”Änglarna” har adderat en mer engagerande historia.

Själens permafrost är minst lika djup i den andra delen, som följer två människor i deras väg mot varandra. Anders är tystlåten, utanför, endast i kontroll över sitt liv när han har bilens oljiga innandöme i sina händer.

På de första sidorna är han på väg tillbaka till byn efter år i fängelse, men vad han har gjort förblir oklart, och när Nilsson tar läsaren med bakåt i Anders liv väcker han samtidigt sympatier för sin romangestalt, suddar bort minnet av att han inledningsvis är en missdådare som har sonat sitt brott.

Den unga Anders blir chaufför till de andra unga männen under deras fylleslag i de norrländska skogarna, och med skammens rodnad över boksidorna uppvaktar han trevande den äldre Lisa i korvkiosken. När de blir ett par tar Anders varje missförstånd som ett avvisande. Skildringen av hur de söker värme i varandra är nästan lite söt, men då, när man obetänksamt har börjat hålla tummarna för det udda paret, slår Ola Nilsson igen råttfällan; Anders hugger ihjäl henne, och då minns man de kursiverade orden från första sidan: Jag såg ingen annan utväg.

Berättelsens och duons andra hälft är Anna, som efter en uppenbarelse på farmoderns begravning tror gott om världen och människorna som befolkar den, även när de inte förtjänar det. Livet blir svårhanterligt därefter, som hos ett tamt djur som släpps ut i skogen.

När Anna och Anders sedan träffas på rälsbussen förstår man att det är ett avgörande möte, punkten som de båda har färdats mot, men på vilket sätt mötet är avgörande och vad som därefter sker är höljt i dunkel. ”Deras ensamheter rör vid varandra”, skriver Ola Nilsson, och så är det över.

Det är synd om människorna, konstaterade som bekant Strindberg, och Ola Nilsson tillägger ”i Norrland” – i hans avfolkningsbygd är tillvaron en kamp och livsvärmen kommer endast i klunkar från spritflaskan.

Förlaget må marknadsföra Nilssons författarskap som country noir, men det är ett mycket svenskt destillat av genren, och om jag låter blicken vandra längs med ryggarna i en inre bokhylla fastnar den snarare på Kerstin Ekmans ”Händelser vid vatten” än en Daniel Woodrell-roman.

Hans stil är perfekt avvägd, som slipad av vattnet i en fjällbäck. Men han får passa sig, för även om jag fastnar för människorna och historien i ”Änglarna”, är det en stil som inte har mycket marginal innan den glider ut i ointresse.

Ola Nilsson är en av de där författarna som med tiden kan bygga ett helt eget land mitt i den svenska litteraturen.