I julkalenderns redogörelser för Hammarbys tränare genom åren har turen nu kommit till "Tom-Tur". En av de allra största Bajenlegendarerna, Tom Turesson, kom att ansvara för laget under 1978.

Om högerspringaren Tom Turessons spelarkarriär har det förstås skrivits många gånger. Hur han som blond och lockig 18-åring värvades till Hammarby från uppländska IK Rex 1961 och tog en ordinarie plats i säsongens sista serieomgångar, om de åtta åren i Bajentröjan som renderade såväl i landslagsspel som i proffsspel hos Club Brügge, och att han efter VM-uppehållet 1970 återvände (nu med rejälare hår och karaktäristisk mustasch) och var starkt bidragande till denna klassiska höst. På fjorton matcher nätade han sju gånger, och ”Tom-Tur” blev kvar i Hammarby karriären ut, på slutet som välspelande libero. 1976 lade han pjucken på hyllan. Det blev sammanlagt nio mål på 22 landskamper och 91 baljor på 292 matcher i Hammarby för Tom, en av klubbens största profiler alla kategorier.


Under debutåret, mot Blåvitt (ur Hammarbys arkiv)

Bajen var vid den här tiden ett mittenlag i Allsvenskan. Säsongen 1978 då han hade tränaruppdraget var inget undantag - Hammarby blev nia till sist - men ett degraderingshot vilade över klubben fram till hösten. Turesson själv vet förstås bäst hur det var. I matchprogrammet 1999 berättade han för Stefan Magnusson om uppdraget (läs hela intervjun här), efter att förhandlingarna med den tilltänkte tränaren Roland Sandberg dragit ut på tiden och han därför blev uppringd av mångårige ordföranden Lennart Nyman:
– Jag ställde upp för laget men bara som en nödlösning, jag jobbade som programmerare och tiden räckte inte till. Jag hade alltid haft en bra relation till Lennart, det hade till exempel aldrig funnits ett skrivet kontrakt mellan mig och Hammarby, det räckte med ett handslag.
– Men hur det än var så nobbade Roland budet från Hammarby och jag blev kvar hela säsongen. Det var ingen lätt uppgift att träna gamla polare och ibland uppstod lojalitetskonflikter, jag petade bland annat ”Lillen” Svensson någon match men ångrade mig efteråt.

Hammarby hade etablerade anfallare i Janne Sjöström och bröderna Ohlsson, men också ett talangfullt manskap. Bland de yngre spelarna fanns Thomas Dennerby, Klasse Johansson, Putte Ramberg, Micke Andersson, Micke Rönnberg och Peter Gerhardsson. I den profilstarka truppen fanns också legendaren Matte Werner, som själv skolades om under seriens slutfas.

– Hammarby blev ställda när det inte blev något med Sandberg. Och då frågade man Turesson om han ville bli tränare, bara tills de hittade en ny hade Lennart sagt. Så det gick ett helt år… försäsongen gick och inget hände, så Tom blev kvar. Och det var väl tur det, då fick jag lira forward sista fem matcherna! Vi hade mycket skador, så han frågade.
– Tom hade lite idéer när han kom hem från Belgien 1970. Han införde nån punktgrej när man anföll. Det fanns tre olika punkter där det alltid skulle finnas en spelare: på kanterna vid mittlinjen och mitt emellan mittlinjen och straffområdeslinjen. Då kunde man slå blindpassar, och det fanns alltid nån där. Han införde en hel del grejer som fungerade redan då, vi torskade ju inte en match den hösten.


Bajens lag: Turesson - flankerad av Werner - behöver knappast pekas ut på bilden... (Ur Hammarbys arkiv)

Efter försäsongsläger i Kenya, där matchen mot Mwente blev den sista innan man efter 60 år i tigerrandigt övergick till grönvitt, startade laget Allsvenskan hyggligt. Men sommaren blev rejält tung med sju raka matcher utan seger och Bajen låg näst sist med endast Västerås SK efter sig. Matte Werner minns perioden:

– Pressat är det väl alltid när man ligger där nere. Kenta Ohlsson samlade ihop laget och sa ”nu är det bara oss själva vi kan lita på, och så har vi stödet från läktarna”. Vi kallade dem för packet, haha… Det var ett riktigt stöd vi hade på hemmaplan. Vi visste att vi hade ett gäng poäng hemma och att om vi kunde ta några borta så var vi i land. Jag har aldrig spelat i division 2, och det var ju en skam, det fick inte hända. Vi bet ihop. Vi var ju lite bohemer många av oss ibland, det kommer från Nackas tid… men fotboll kunde vi spela om vi ville.

Och i derbyt mot Djurgården blev det seger med klara 4-1. Faran var dock inte över för Turessons manskap - efter två odiskutabla nederlag i dubbelmötet med IFK Göteborg fick DIF dessutom revansch. Men nedflyttningsspöket jagades bort via segrar mot Malmö FF, Norrköping och Örebro, och tabellens facit blev fem poäng tillgodo. Mycket hade man att tacka Billy Ohlsson för, han blev tvåa i den allsvenska skytteligan med 16 fullträffar. Tom Turessons sejour som nödlösning blev till sist lyckosam.

(Bilden överst: Tom Turesson med bröderna Ohlsson efter segern i Nackas Minne, ur en annons för DN)