1. Brottsplatsen med omkringliggande kvarter.
Kartskissen visar de bilar och personer som omnämns i artikeltexten, och är därmed något förenklad jämfört med skissen i polisens förundersökningsprotokoll (där förekommer samtliga kända personer och bilar vid tidpunkten för mordet). Däremot är Filters karta mer korrekt än polisens i det avseendet att Hans Johanssons taxibil har flyttas till sin rätta plats i korsningen Sveavägen/Tunnelgatan (Johansson uppgav en felaktig placering i vittnesförhören). Kartskissen är inte helt skalenlig, i verkligheten låg Skandiahusets entré något längre norrut. Tidpunkten för mordet, 23.21:30, räknade polisen fram genom att dra ifrån de cirka 40 sekunder det tog för Chevroletvanens förare Leif Ljungqvist att nå fram till larmcentralens växel.
2. Vittnesförhör: Anna Hage och Karin Johansson.
Liksom paret Palme hade väninnorna Hage och Johansson varit på bio när skotten föll. Hage, som utbildade sig till sjuksköterska, reagerade instinktivt och hoppade ur bilen de färdades i för att hjälpa till. Johansson följde med; deras kamrater fortsatte hemåt.
3. Vittnesförhör: Anders Delsborn.
Taxichauffören Delsborn var på väg till Kungsträdgården med tre passagerare när han såg det andra skottet avlossas. Delsborn slog larm, släppte av sina passagerare och hastade över till brottsplatsen.
4. Stig Engströms första kontakt med polisen.
Att mördaren hade en mörk rock eller jacka samt keps eller någon annan huvudbonad framgick av morgontidningarna lördagen 1 mars, liksom av spaningsledaren Hans Holmérs första presskonferens kl 12.00. Klockan 12.20 ringde Engström till polisen för att berätta att han hade förväxlats med mördaren.
5. Kulorna och mordvapnet.
Det var ingen lätt uppgift som väntade för Stockholmspolisens tekniska rotel när den inledde brottsplatsundersökningen vid ettsnåret på natten. Avspärrningen hade varit i minsta laget och folk hade trampat ner eventuella spår i snön. Teknikerna lyste med sina handstrålkastare och letade efter hylsor, kulor och anslagsmärken i fasaderna, men fann inget. Vid 06.30-tiden på morgonen hittade istället en privatperson en första kula på Sveavägens västra trottoar.
Under lördagsförmiddagen handsopades och genomsöktes Sveavägens östra trottoar med en metalldetektor. Under eftermiddagen maskinsopades brottsplatsen, inklusive körbanorna. Allt löst material från sopningarna genomsöktes, men inga avgörande fynd hittades.
Under söndagen, vid 12.30 tiden, återfann en privatperson ytterligare en kula invid jalusigallret till tunnelbanenedgången på Tunnelgatan. Det var den kula som dödat Olof Palme.
Tekniska rotelns chef Wincent Lange gjorde en egen analys av kulorna innan de gick vidare till en expert på Försvarets Materielverk. Kulorna analyserades därefter av SKL innan tyska Bundeskriminalamt i Wiesbaden, och någon dag senare även FBI i Washington, tog sig en titt.
Resultaten var entydiga: kulorna var av kaliber .357, modell Metal Piercing och tillverkade av Winchester Western. Denna ammunition var försedd med en lite längre patronhylsa och anpassad för kraftigare revolvertyper.
Kulornas fabriksvikt var 10,2 gram eller 158 grains. Båda kulorna bar spår av att ha rikoschetterat mot sten, sand eller grus. En kula som skjuts genom ett vapen roterar även genom dess pipa beroende på de räfflor och bommar som finns inne i pipan. Dessa så kallade bomdata avgör vilka vapen som kan vara aktuella. På Palmekulorna fanns märken efter fem högervridna bommar och bombredden uppmättes till mellan 2,5 och 2,6 millimeter. Räfflornas bredd var cirka 3 millimeter. Dessa data stämde framförallt in på fabrikatet Smith & Wesson, men även mindre vanliga revolvrar var möjliga: Sturm Ruger, Escodin, Rudy, Taurus, Llama och Kassnar.
Hans Holmér påstod hursomhelst snabbt att det vapen som eftersöktes var en Smith & Wesson kaliber .357 Magnum. Spaningsledningen fick dock kritik för att man så entydigt bestämde sig för en vapentyp. Bland hobbyskyttar var det välkänt att det gick att skjuta de kraftfulla Metal Piercing-kulorna med en vanlig revolver av kaliber .38, eftersom piporna har samma diameter – det enda som skiljer är patronhylsornas längd. Det enklaste sättet var att byta hylsa till kulan. Ett annat sätt var att borra upp cylindern på en kaliber .38-revolver så att den längre patronen fick plats. Dessa olika vägar att modifiera kulor och vapen demonstrerade journalisten Lars Borgnäs tillsammans med några vapenexperter i ett avsnitt av det granskande samhällsmagasinet Striptease 1995.
Lars Borgnäs kunde också visa att dessa förändringar ledde till försumbara skillnader i kulornas utgångshastighet. Det ledde naturligtvis till frågan varför polisen inte sökt efter revolvrar kaliber .38 med rätt bomdata. Just Smith & Wesson-revolvrar kaliber .38 var relativt vanliga bland civila skyttar och samlare, samt som tjänstevapen inom Försvarsmakten. Den fördel en gärningsman vinner med att modifiera Magnumammunition så att den går att använda i en revolver kaliber .38 är tydlig: istället för att gå runt med revolver »stor som en spädgris«, som kriminologiprofessor Leif GW Persson har uttryckt det, kan gärningsmannen använda ett mera lätthanterligt vapen.
Dagens Palmeutredare är inte låsta vid hypotesen att gärningsmannen använde en Smith & Wesson kaliber .357 Magnum, utan letar efter revolvrar med rätt bomdata.
Kan man då ens vara helt säker på att rätt kulor hittades? En försvårande omständighet är att SKL tvättade kulorna innan de gjorde sin plastavgjutning. Därmed försvann de spår efter blod och andra organiska rester som hade kunnat bidra till en hundraprocentig identifiering.
Att kulorna återfanns så nära brottsplatsen, deras relativt goda skick samt att det inte var brottsplatsteknikerna som fann dem gjorde dem omstridda. Både åklagare KG Svensson och tekniska rotelns chef Wincent Lange tvivlade offentligt på att de upphittade kulorna var de kulor som dödade Olof Palme. Spaningsledaren Hans Holmér bidrog till tveksamheten genom att inte genomföra någon rekonstruktion av kulbanorna. Därmed blev inte heller fasader och husväggar undersökta på ett tillförlitligt sätt. Det blev istället åklagare KG Svensson som lät Försvarets forskningsanstalt genomföra provskjutningar för att se hur kulorna rikoschetterade och deformerades vid träffar på isbelagda stenplattor. Ett resultat från provskjutningen var att båda kulorna borde ha avsatt märken i hårda föremål – om de träffat något på vägen.
Det tyngsta argumentet för att de upphittade kulorna verkligen avlossats från gärningsmannens vapen stod Naturhistoriska riksmuseet för. Genom en blyisotopundersökning fann man att kulorna överensstämde med fynd på paret Palmes kläder.
6. Vittnesförhör: Yvonne Nieminen och Ahmed Zahir.
Nieminen och Zahir var de sista som med hyfsad säkerhet såg gärningsmannen. För Nieminen fick händelsen ett olustigt efterspel när Christer Pettersson hade anhållits och en reporter på Kvällsposten hävdade att hon pekat ut Pettersson som den man hon och Zahir mött på David Bagares gata. Det var inte sant.
7. Vittnesförhör: Stefan Glantz.
Glantz hade varit på Studentkåren och var på väg hem i en taxi när skotten föll. Han var, tillsammans med Hage och Johansson, först framme vid den skjutne Olof Palme. Han hade inget minne av att någon äldre man med rock och keps skulle ha hjälpt till med de räddande åtgärderna, eller ha pratat med Lisbet Palme.
8. Vittnesförhör: Inge Morelius.
Morelius väntade i sin bil på andra sidan korsningen medan hans flickvän tog ut pengar i en bankomat. Morelius vittnesmål blev allt mer detaljerade och kan ses som typexempel på hur ögonvittnesskildringar förändras och försämras över tid. Vissa detaljer ur Morelius senare förhör har framhållits som extra viktiga när det gällt att placera mördaren i hörnet av Dekorimabutiken, inväntande paret Palme.
9. Vittnesförhör: Leif Ljungqvist.
Ljungqvist hörde skotten och gjorde en u-sväng i korsningen innan han parkerade bredvid brottsplatsen. Medan Ljungqvist försökte larma polisen, kom BMW-ägaren Jan-Åke Svensson fram till bilen och pratade. Även Anders Björkman anslöt till bilen.
10. Vittnesförhör: Anders Björkman.
Björkman gick några meter bakom gärningsmannen och makarna Palme, vilka han uppfattade som ett sällskap, när skotten föll. Han blev fullständigt förvirrad och smög undan till en butiksentré varifrån han betraktade det fortsatta händelseförloppet. Att Björkman bar en blå täckjacka som gick ner över midjan samt en huvudbonad – i hans fall en mössa – bidrog till röran av signalementsuppgifter.
11. Vittnesförhör: Lars Jeppsson.
Jeppson hade lyssnat på blues på krogen Tre Backar när han vandrade ensam söderut på Luntmakaregatan. När han korsade Tunnelgatan tog han en paus bakom byggbarackerna, och hörde då skotten samtidigt som han såg en man falla till marken.
12. Vittnesförhör: Hans Johansson och Nicola Fauzzi.
Precis som Leif Ljungqvist hörde taxiföraren Johansson skotten och gjorde en u-sväng för att parkera bredvid brottsplatsen. Hans iakttagelser av den flyende mördaren var kortfattade när han förhördes fyra dagar efter mordet.
Naturligtvis borde han och alla andra vittnen genast ha förts till polishuset för att förhöras utförligt och inspelat på band, medan minnesbilderna var färska och opåverkade. Istället dröjde det fjorton dagar innan han kallades, varför även vittnesförhören med Johansson rymmer uppgifter som är svåra att värdera.
Fauzzi passerade makarna Palme – och den man som förföljde dem – strax norr om Skandiahusets entré. När han en stund senare hörde två smällar tänkte han: »Nu är det Palme som har blivit skjuten.« När han vände sig om såg han från långt håll att människor samlats runt en liggande man, samt observerade en undansmygande person med blå täckjacka. Fauzzi drog slutsatsen att denne var identisk med makarna Palmes förföljare, och fortsatte sedan hemåt.
Den undansmygande personen var Anders Björkman, men av hans vittnesmål framgår att han aldrig gick bakom paret Palme på den plats där Fauzzi observerade förföljaren. Även Björkmans signalement talar mot att han skulle vara identisk med förföljaren: han är 173 centimeter lång och bar toppluva, bruna chinos samt en väska över höger axel. Hans blåa täckjacka – som fick Fauzzi att förväxla honom med förföljaren – slutade vid midjan. Han kunde svårligen tas för en livvakt.
En försvårande omständighet var att Fauzzi befann sig närmare 200 meter från brottsplatsen när han vände sig om. Han kan ha haft svårt att urskilja och minnas de olika aktörerna korrekt, konstaterar författarna till Gärningsmannaprofilen.
Däremot passade Stig Engström väl in på Fauzzis beskrivning av förföljaren. Men honom blev Fauzzi aldrig tillfrågad om och honom fick han aldrig studera på bild.
Istället vallades Fauzzi på ettårsdagen av mordet i närmare fyra resultatlösa timmar på Sveavägen och Adolf Fredriks kyrkogård, i hopp om att gärningsmannen skulle återvända till brottsplatsen. I samband med att Christer Pettersson anhölls hoppades sedan utredarna att Fauzzi skulle känna igen Pettersson bland figuranterna, men så skedde inte heller.
13. Såg Lisbet Palme gärningsmannen?
Alla vittnen talade om ett mycket snabbt händelseförlopp, där mördaren avfyrade ett skott som fick Olof Palme att rasa ihop och dra Lisbet med sig i fallet – vilket räddade henne från det påföljande skottet. Därefter sprang gärningsmannen omedelbart från platsen.
Två polismän talade med Lisbet Palme redan på Sabbatsbergs sjukhus, för att försöka få fram ett signalement. Med den ene pratade Lisbet om två gärningsmän, och syftade på två personer hon observerat nära bostaden i Gamla stan några veckor tidigare. Med den andre pratade hon om mordtillfället och gav följande signalement: »Stor, kraftig, mörkhårig, iklädd midje- eller trekvartslång blå eller mörkblå täckjacka.« Polismannen noterade också: »Fru Palme var mycket chockad och kunde inte för stunden lämna fler upplysningar.«
Nästa dag förhördes hon i hemmet i närvaro av Mårten Palme och statssekreteraren Ulf Dahlstén. Enligt Lisbets önskemål bandades varken detta eller efterföljande förhör med henne. Enligt denna utsaga hade hon endast sett gärningsmannen bakifrån, när han sprang från platsen. Uppgifterna var skrala: »Han stannade en bit in och vände sig om varefter han fortsatte. Någon annan lade hon inte märke till. (…) Mannen som sprang in på Tunnelgatan uppfattade fru Palme som varande i 40-årsåldern, cirka 180 centimeter lång och med ›kompakt‹ kropp med kort hals. Han var mörk men inte på ett direkt sydländskt sätt utan håret var mer brunaktigt. Han var iklädd en blå, något litet ›bullig‹ täckjacka som gick en bit nedanför midjan. Han hade vidare mörka, troligen grå byxor. I övrigt lade fru Palme inte märke till några detaljer vare sig i utseende eller klädsel.«
Först den 8 mars, efter att fantombilden hade publicerats, menade hon sig minnas saker om mördarens ansikte: »Hon uppfattade det som om mannen som sprang in på Tunnelgatan hade ett något rundare, fylligare ansikte än det på fotot. Dragen i övrigt, mun och näsa, uppfattade hon som raka. Den korta halsen kan kanske förklaras med att han rörde sig med uppdragna axlar.«
Den 25 mars, nästan en månad efter mordet, förhördes hon av Hans Holmér. Då var detaljerna ännu fler: »Gärningsmannen har stirrande blick. Ljus blick. Kindknotorna är liksom bulliga. Han har vit överläpp. Kort hals, uppdragna axlar, ett kompakt utseende. Han bär mörkblå jacka. Den är inte midjelång, inte heller väldigt lång. Han har mörka byxor. Det är inte jeans. När Lisbet ser honom går han ut till vänster snett fram mot det upplysta fönstret i affären i hörnan. Han blickar tillbaka som för att kontrollera om han lyckats och fortsätter in i gränden. Lisbet har sedan intrycket att han kan ha stått kvar inne i gränden en stund och stirrat tillbaka på henne.«
Problemet med detta vittnesmål, vilket Hans Holmér senare påpekade för Granskningskommissionen, var att Lisbet tycktes ha blandat ihop olika fragmentariska intryck – och ha smält samman gärningsmannens utseende med det närmaste ögonvittnet Anders Björkmans. Den ståndpunkten stärktes av de uppföljande förhör som hölls i slutet av april och början av maj. Då svällde berättelsen ytterligare: »Då hon tittade upp från maken, som fallit ihop på trottoaren, såg hon en man med stirrande blick titta på dem. Mannen befann sig på ca 10–15 meters avstånd och stod i hörnet av Tunnelgatan. Hon beskriver mannen som vara i 40-års åldern och omkring 180 cm lång, ha en intensivt stirrande blick, ha smala, tunna läppar och ljus, platt överläpp, ha en rak panna med raka ögonbryn samt ha ett rektangulärt och stelt stirrande ansikte med kraftigt, något framskjutet hakparti och markerade kindsidor. Han var iklädd mörkblå/marinblå jacka som gick nedanför midjan, dock ej till knäna, och han hade mörka byxor. Mannen var bred över axlarna men gjorde inget ›stort‹ intryck. Han verkade dra upp axlarna och hade ett kort halsparti.«
Inget annat vittne talade om att mördaren skulle ha stannat kvar och stirrat från gathörnet. Det gjorde däremot Anders Björkman. Och vidare: »Då Lisbet Palme tittade in mot Tunnelgatan såg hon en man som stod cirka 75 meter in på gatan. Han stod på norra sidan med ryggen tryckt mot barackbyggnaden och vända ansiktet och stirrade mot henne. Det var mörkt på platsen, men hon tyckte sig se att den mannen hade samma stirrande blick, som den hon tidigare iakttagit hos mannen i hörnet av Tunnelgatan.«
Här fogades uppenbarligen även Lars Jeppsson till bilden av mördaren.
Att den chockade Lisbet Palme, som överraskades av en gärningsman som dök upp bakifrån, och som av naturliga skäl fokuserade främst på sin fallne make, blandade ihop intrycken är naturligt och i överensstämmelse med vittnespsykologisk forskning. Ämnet är ändå känsligt, eftersom den som ifrågasätter ett vittnesmåls tillförlitlighet även anses ifrågasätta uppgiftslämnarens trovärdighet. Men dessa saker är väsensskilda. Också trovärdiga personer kan lämna felaktiga uppgifter, beroende på omständigheterna.
På samma vis rymmer underkännandet av Lisbet Palmes senare utpekande av Christer Pettersson ingen kritik mot henne som person, även om hon och andra har uppfattat det så. Felet var polisens, som anordnade en undermålig vittneskonfrontation. Att hon från den stunden bibringades uppfattningen att Pettersson mördade hennes make stämmer väl överens med forskningen om felaktiga konfrontationsförhör. Ställs du inför en person som påstås vara gärningsmannen, och du tror på upplysningen, träder denna persons utseende in i dina egna minnen av händelsen.
14. Första förhöret med Stig Engström.
Tio dagar efter mordet var Engström tillbaka från sin semester och förhördes av kriminalinspektör Håkan Ström. Utöver att återge vad han menade att han varit med om på mordplatsen betonade Engström två saker: att hans rock hade varit knäppt och att den keps han burit saknat öronlappar eller knäppe på skärmen. Detta i motsats till gärningsmannen, som vittnen sett springa med uppknäppt rock, och den man med keps – försedd med öronlappar och knäppe – som observerats utanför Grand.
15. Ständigt nya utsagor.
Redan dagen efter det första förhöret började Engström justera och komplettera sin berättelse.
16. Skandiamannen blir TV-kändis.
För Hans Holmér utgjorde Stig Engström bara ett irritationsmoment och tekniska roteln bestämde sig för att inte kalla honom till brottsplatsrekonstruktionen. Då såg Engström till att SVT gjorde en alternativ rekonstruktion där han själv spelade huvudrollen.
17. Berättelsen ändras igen.
Knappt två månader efter mordet hölls det första, och enda, längre förhöret med Stig Engström. Nu bjöd Skandiamannen på ännu fler detaljer, samtidigt som andra justerades eller plockades bort.
18. Per Häggströms promemorior.
Istället för att polisen utredde det påstådda vittnet Stig Engströms förehavanden under mordkvällen, bad våldsrotelns chef Arne Irvell Skandias utredningsinspektör Per Häggström om hjälp. Bakgrunden till den udda lösningen är okänd – kanske ville Irvell undvika att väcka Engströms misstankar, kanske kände han till spaningsledningens motvilja mot tanken på Engström som gärningsman. Oavsett vilket blev resultatet att Per Häggströms utredning bara blev känd inom en snäv krets.
I en promemoria daterad den 5 juni 1986 sammanfattade Per Häggström fakta som talade för att Stig Engström mördat Olof Palme. När Engström likväl inte kallades till nya förhör blev Häggström alltmer uppbragd över polisens passivitet. Han samlade in fler uppgifter om Engström och redovisade dem i en andra promemoria, daterad den 6 februari 1987. Om den lästes av någon polis är okänt.
19. Vittnesförhör med Skandiaväktarna: Henry Olofsson och Anna-Lisa Gahn.
Olofsson satt i Skandias reception både när Stig Engström stämplade ut och när han återvände cirka tjugo minuter senare. Gahn var närvarande vid det senare tillfället, samt hade stött ihop med Engström tidigare under kvällen då han sagt att han varit ute och ätit middag. Detta i motsats till vad han själv uppgivit för polisen. Tidpunkten anger hon i förhöret till strax efter klockan 20. Tidsangivelsen stämmer dock inte med vad hon tidigare meddelat utredningsinspektören Per Häggström: till honom sade Gahn att hon kom till jobbet 20.30 och att Stig Engström kom in vid 21-tiden.
I ett samtal med författaren 2008 berättade Anna-Lisa Gahn att hon tagit miste på tiden i polisförhöret, och att hennes första uppgifter var mer tillförlitliga. Hon kunde också berätta att Engström »druckit middag«, som hon uttryckte det. Det var varken första eller sista gången det inträffade.
Tidpunkten för Engströms återkomst är viktig. Om han kom tillbaka vid 21-tiden kan han ha observerat, eller blivit uppmärksammad på, paret Palme vid biografen Grand. Att utpasseringssystemet inte registrerade utflykten kan bero på att han använde en dörr på baksidan av Skandiahuset. Den låg nära hans kontorsrum och användes exempelvis när personalen gick på lunch.
20. Vittnesförhör: Roland Bergström.
Lördagen efter mordet hade Skandias personalansvarige Roland Bergström bytt om för att spela tennis. Då ringde Stig Engström.
21. Telefonsamtal mellan Erik Skoglund och Per Häggström.
Som en förberedelse inför förhören med Skandias personal bad kommissarie Skoglund sin förre kollega, Skandias utredningsinspektör Häggström, att summera sina upptäckter så långt. Bland mycket annat påpekade Häggström att väktarna uppgett att Engström burit sin vanliga keps under mordkvällen – den med öronlappar och knäppe på skärmen.
En annan notering i detta bandade samtal är mer svårbegriplig: spekulationerna om att Stig Engström skulle ha varit på Åland en tid efter mordet.
Bakgrunden är att en åländsk kvinna tog kontakt med Palmeutredarna den 8 april 1986. Hon berättade att en svensk man kommit in i hennes butik i sällskap med en kvinna och ett barn. Han hade reagerat oväntat och konstigt när hon fört Palmemordet på tal, och dragit till sig butiksägarens uppmärksamhet. Nu kunde hon berätta att hon känt igen mannen i butiken som Stig Engström, eller Skandiamannen, från svenska medier.
Mötet i butiken kopplades samman med att högerextrema Europeiska Arbetarpartiet samtidigt hade ett möte med det åländska tryckeri som tryckte deras tidning. Tanken var att Engström kunde ha något med EAP och deras trycksaker att göra – som grafiker och med sin politiska bakgrund kunde han tänkas tillhöra sympatisörerna.
Både Stig och exfrun, som för övrigt var barnlösa, nekade till att ha gjort någon Ålandsresa och till varje samröre med EAP. Författarens egna frågor till personal på det åländska tryckeriet liksom EAP-representanter som var aktiva 1986 har givit samma svar – de har inte haft något att göra med Stig Engström.
22. Vittnesförhör: Jan Andersson.
När utredarna famlade efter något, vad som helst, som stämde överens med Stig Engströms uppgifter fastnade Håkan Ström för vad Chevroletvanens passagerare Andersson sagt om en person som kommit fram till vanen efter mordet. Personen hade haft glasögon, varit finklädd och uppträtt lite märkvärdigt. Ström visade ett foto på Engström, som vid det laget förekommit flitigt i medierna i snart ett års tid, och då menade Andersson att han kände igen honom. I själva verket stämde Engström illa in på resten av Anderssons beskrivning av mannen som kommit fram till vanen: denne hade varit barhuvad och klädd i kostym och ljus poplinrock.
23. Vittnesförhör: Jan-Åke Svensson.
Jan-Åke Svensson – barhuvad, glasögonförsedd och klädd i kostym under sin ljusa poplinrock – var på väg norrut på Sveavägen i sin BMW när skotten föll. Eftersom han såg att Chevroletvanen hade en antenn på taket gick han fram för att undersöka om Ljungqvist eller Andersson hade kontaktat larmcentralen, och stannade sedan kvar bredvid vanen för att iaktta och kommentera händelseförloppet.
24. Det slutgiltiga avförandet.
Bland Palmeutredningens missgrepp genom åren framstår Håkan Ströms avförande av Stig Engström som ytterligare ett misstag i en alltför lång rad. Men till skillnad från många andra av de inblandade poliserna anses Ström ha varit en noggrann utredare. Så hur kunde han göra så fel? Gissningsvis påverkades han av omgivningen: ingen i ledningsgruppen såg Engström som gärningsman, han var bara en punkt på en lista och skulle bockas av så snabbt som möjligt. Han skulle »diskas av«.
25. Christer Pettersson-vittnena.
Utöver Lisbet Palmes utpekande vilade åtalet mot Christer Pettersson på fem personers vittnesmål. Dessa ansåg sig, nästan tre år efter mordkvällen, minnas att de sett Pettersson vid Grand. Att de saknade trovärdighet framgår bland annat av Uppdrag Gransknings genomgång av fallet. Lägg till de centrala brottsplatsvittnen som inte kände igen honom – som Fauzzi, Björkman, Jeppsson och Nieminen – och hela tanken att Christer Pettersson skulle vara mördaren framstår som en hypotes som borde ha skrotats på ett tidigt stadium.
26. Stig Engströms vittnesmål i tingsrätten.
I tingsrätten började Stig Engström med att försena sin utstämplingstid med ytterligare en minut: nu påstod han att han hade lämnat Skandias entré först klockan 23.21. Nästa märklighet: han betonade att han gått på trottoarens ytterkant. Den delen av trottoaren var oplogad och bemängd med snömodd och föreföll vara ett udda vägval, men för Engström fanns det ett värde i att placera sig själv på den delen av gatan: om någon händelsevis hade fäst sig vid Nicola Fauzzis observation av mannen som förföljt makarna Palme så var det där ute i snön som denne hade spatserat. Nu sådde Engström tvivel kring även denna observation.
Däremot påstod han sig inte längre ha hjälpt till att vända Olof Palme i framstupa sidoläge.
27. Stig Engströms vittnesmål i hovrätten.
I hovrätten fortsatte Engström att justera utstämplingstiden, som här fick sin tredje och sista version: 23.23 hade han stämplat ut. Men detta var varken rätt plats eller tillfälle att ifrågasätta honom: saken gällde om Christer Pettersson var Olof Palmes mördare.
28. Stig Engström talar ut i tidningen Skydd och säkerhet.
Med en inkännande branschkollega och journalist som åhörare släppte Engström på alla spärrar. Nu återanvände han olika delar av samtliga sina berättelser om mordkvällen, samtidigt som han ignorerade de objektiva fakta som talade emot hans version. Därtill var han sarkastisk mot de övriga som befunnit sig på platsen och spekulerade i mördarens egentliga motiv. Kanske insåg han att han hade passerat en gräns – för till syvende och sist avrundade han med att så tvivel kring Christer Pettersson.
29. Gärningsmannaprofilen.
För att underlätta Palmeutredarnas sökande efter Olof Palmes mördare presenterades en så kallad Gärningsmannaprofil i maj 1994. Författarna Jan Olsson och Ulf Åsgård betonade i inledningen att utredarna skulle hålla sig kritiska till de fakta och slutsatser som presenterades – materialet skulle ses som en kreativ del av utredningens process, inte som ett svar på alla frågor. Metoden ansågs framgångsrik och 1995 bildade polisen den Gärningsmannaprofilgrupp som är aktiv än i dag.
30. Granskningskommissionens betänkande.
Granskningskommissionen är den sista större granskningen av polisarbetet kring mordet på Olof Palme. Dess drygt tusensidiga betänkande lämnades i juni 1999 och utgör den mest överskådliga genomgången av utredarnas satsningar och irrsprång. Däremot uppmärksammade Granskningskommissionen inte polisens bristfälliga utredning av Stig Engström.
31. En notering om namnen på textens källor.
Av hänsyn till polisens pågående förundersökning namnger författaren inte de vänner, kollegor, partikamrater, grannar och närstående som uttalar sig om Engström.
32. Vapensamlarens arsenal.
Av hänsyn till polisens pågående förundersökning publiceras inte detta underlag i dagsläget. Palmeutredarna har hursomhelst ett digert undersökningsarbete framför sig. Utöver att spåra alla relevanta revolvrar som inhandlats före mars 1986 måste man undersöka när de avyttrades, och till vem. Enligt uppgift ingick minst en Magnumrevolver i vapensamlarens arsenal även när han dog. Är vapnet köpt före mordet måste även detta spåras.
33. Täbymoderaterna och Palmehatet.
I propagandan mot Olof Palme deltog Fria moderata studentförbundet och Moderata ungdomsförbundet. Ungdomsförbundets ordförande Gunnar Hökmark sände 1983 ut ett pressmeddelande: »Var och en som sett Myteriet på Cain kan se hur Olof Palme håller på att utvecklas till en svensk politisk Captain Queeg.« Muf växte snabbt och Dagens Nyheters reporter Lilian Öhrström besökte moderatfästet Täby för att berätta om framgångsvågen.
– I lokalen satt en piltavla med Olof Palme uppsatt på en vägg, berättar hon. Man hade försökt pricka ögonen, där var det många hål i fotot. Att det var ett vanligt foto gjorde det hela ännu mer otäckt. Jag blev så illa berörd att jag avbröt besöket och det blev ingen artikel.
Det går utmärkt att googla fram Youtubeklipp som illustrerar Palmehatet, en företeelse som var så utbredd att den blev ett begrepp. Under ett moderat ungdomsmöte i Stockholm inför valet 1985 kastades exempelvis en docka med ett förvridet ansikte runt i publikhavet innan den slängdes upp på scenen. Dockan förställde Olof Palme.
