Mistluren från Mårtsbo
När min son var riktigt liten fick han frågan vad han ville bli när han blev stor.
– Fullgubbe, svarade han utan minsta tvekan.
Jag är nästan säker på att yrkesvalet var inspirerat av Mårtsbo-Slim som härjade i Stenebergsparken där Fredrik lekte när han hälsade på farmor och farfar i slutet av sjuttio- och början av åttiotalet.
Annars brukade barn vara rädda för ”Slimmen” som med sina yviga gester, sin hotfulla uppsyn och sitt höga röstläge knappast utstrålade värme och trygghet där han vinglade fram genom tillvaron. Även vuxna hade svårt att hantera honom – eller blev åtminstone lite generade när han med dånande röst kommenterade deras utseende, klädsel eller något annat som kunde väcka hans intresse.
Alla män, oavsett ålder och samhällsställning, titulerade han ”brorsan”. Och när han pratade med barn och hundar brukade han kalla dem för Pulvergöken.
Damer hade Mårtsbo-Slim ett lite mer komplicerat förhållande till. Han kunde fria till en främmande kvinna han mötte på gatan för att minuten senare, när han avspisats, skrika ”kärringjävel” efter henne.
För det mesta var han dock oerhört artig och belevad och gav kvinnor i alla åldrar komplimanger så att de rodnade. Men bar de någonting som han uppfattade som pråligt – det kunde vara en hatt, ett smycke eller en päls – kunde han peka finger och rya med sin djupa fyllbas:
– Va fan, är det inte drottningen av Saba som sitter där!!!
Naturligtvis var denne pajas en djupt tragisk figur på folkhemmets bakgård. En tilltufsad medmänniska, helt i händerna på brännvinet och socialtjänsten. Men Mårtsbo-Slim kan ändå inte helt och fullt sorteras in bland de andra fylltrattarna som ockuperade stadens parkbänkar. Visst var han en högljudd tokstolle men han var samtidigt en stolt och självständig människa, djupt misstänksam mot politiker och byråkrater och inte den som lät sig imponeras i första taget. Han grubblade över vart samhället var på väg och drömde sig bort från misären – till främmande länder där han i tankarna umgicks med vikingar, indianer och en och annan lättklädd hulahulatjej.
”Mårtsbo” var under många år en av Gävle mest kända invånare och i dag, nästan tjugo år efter sin död, har han blivit något av en kultfigur. Människor lägger blommor på hans grav på Skogskyrkogården, röster höjs för att man ska resa en staty över honom på Brynäs och historierna om hans bravader lever vidare både på Facebook och på en egen webbsida.
Till en del kan väl den här lite yrvakna uppmärksamheten bero på att minnet av hans sämsta sidor bleknat en aning med åren. Men den visar också att Mårtsbo-Slim har en stor plats i Gävlebornas hjärta.
Under hans livstid var det inte många som kände till hans riktiga namn, Ernst Karlsson. Däremot kunde man kanske gissa att han var född i skogsbyn Mårtsbo som ligger ungefär en mil söder om Gävle.
– I dag är det bara sommargäster där, berättade han i Arbetarbladet inför sextioårsdagen 1986. Annat var det när jag växte upp, då fanns det tjuvskyttar och hembrännare – det var rena Vilda västern.
Ernst betraktade också sig själv som något av en västernhjälte och namnet Slim var säkert hämtat ur någon gammal cowboybok.
– Jag är en skallerorm, förklarade han. Man är ju vild som Texas.
Det påstås att Mårtsbo-Slims pappa, en skräddare från Stockholm, dog när sonen bara var fyra år. Det sägs också att Ernst var ett riktigt ljushuvud i skolan men att han redan som 13-åring fick börja slita i skogen och vid flottningen.
Under vissa perioder i livet läste han mycket böcker. Favoriten var romanen Röde Orm av Frans G Bengtsson som han plöjde igenom tjugo eller kanske trettio gånger, och som han gärna och ofta citerade långa stycken ur.
När hans mor dog bodde Ernst kvar i Mårtsbo en tid innan han flyttade in till Gävle. Där slog han sig ner på Brynäs och blev med tiden en riktig stadsbo. Eller hur ska vi tolka det faktum att han en gång i slutet av 1970-talet stack in sitt lurviga huvud i Hedesundabussen, när den stod klar för avgång, och skrek:
– Ska ni åka hem nu, bondjävlar?
När och varför Mårtsbo-Slim började dricka har det spekulerats en del i. Men det sägs att när han gjorde lumpen på Kungsbäck smakade han inte en droppe, inte ens på muckarskivan. Även längre fram i livet hände det att han höll sig nykter. Personliga rekordet låg på sju veckor, enligt egen utsago.
Hans mest kännetecknande drag var alltså hans mistlursliknande röst som ekade mellan tvärgatorna och gav upphov till den här lilla lustigheten: ”Är det åska eller jordbävning? Nej, det är Mårtsbo-Slim!”
Under de korta stunder då denne oberäknelige gaphals inte hade sprit, vin eller öl i kroppen var han en helt annan människa. Lugn och timid, lågmäld, blyg och försagd. Ja, man kände knappt igen honom. En julafton på Frälsningsarméns RIA höll han sig nykter och passade då på att ondgöra sig över att hans kumpaner inte kunde låta bli att supa ens när Jesus fyllde år.
Men för det mest gick fyllorna i varandra och när Arbetarbladets Ulf Jönsson en gång intervjuade honom i hans lya på Hillmansgatan klockan åtta en morgon var Mårtsbo-Slim redan i full färd att tömma dagens första kvarting.
Den kanske mest kända historien om Mårtsbo-Slim handlar om när han vinglade fram på cykel och en polisbil med en räddningsbåt på släp stannade och plockade upp honom. Slim placerades i baksätet och cykeln i båten, så bar det iväg till Mårtsbo där tvåhjulingen och dess ägare lastades av.
När konstaplarna sedan återvände till stan undrade de varför folk på trottoarerna flinade och gjorde tecken åt dem. Tills de tittade i backspegeln och upptäckte att Mårtsbo-Slim satt i båten på trailern och vinkade majestätiskt.
En annan gång raglade han fram efter en husvägg i Gävle, men trottoaren räckte inte till så ungefär varannan meter tog han ett steg ut i gatan. En polisbil saktade in och han fick tillsägelse att hålla sig på trottoaren.
Mårtsbo-Slim, som inte tyckte om att ta order, röt ilsket:
– Tror ni att jag är någon jävla lindansare?
En annan historia, som berättas i flera olika versioner, handlar om en mörkhyad man som besökte systembolaget på Fiskargatan på Brynäs en lördag för några decennier sedan. Mårtsbo-Slim fanns på plats och ropade med sin skrovliga stämma:
– Det finns dom som är törstigare än jag. Han här har åkt ända från Tanzania för att få sig ett järn.
Det var ju inte så vanligt med invandrare på hans tid och när han mötte människor med utländskt utseende undrade han ofta vilket ögrupp de kom från.
En gång riktade han den frågan till en ung flicka och när hon inte svarade brölade han:
– Ja, inte är det från Sällskapsöarna i alla fall.
Men så en dag mot slutet av åttiotalet blev det lite tystare i Gävle. Mårtsbo-Slim hade flyttat till Forsbacka, till något boende som socialtjänsten ordnat. Och där, på Birkagården, hittades han död i sin säng en januarimorgon 1992. En månad innan han skulle fyllt 66.
Senaste kommentarerna:
Skrivet 13 feb 2011 14:08 Fredrik (Ej registrerad)
Jag minns honom från hans tid i Forsbacka. På 80-talets andra hälft träffade man ofta på honom där, vandrandes kring Birkavägen, Bergsgatan och den norra delen av Mariagatan. Han vrålade ofta åt oss ungar, men vi uppfattade honom som harmlös och ganska underhållande. "RÖDE ORM!" Skrek han ofta, och något med "I den röda skuggans dal" eller liknande... någonting med Lucky Luke också, "skjuter snabbare än sin egen skugga" typ. Ryktet sade att han höll sig helt nykter en dag i veckan och satt då inne och läste igenom senaste veckans dagstidningar för att hålla sig uppdaterad. Jag vet inte huruvida detta stämmer, men för oss ungar var det en odiskutabel sanning som gjorde att man hade lite mer respekt för honom än andra fyllon; t.ex Fyll-Börje.
Skrivet 2 feb 2011 17:07 LARZ GUSTAFSSON (Ej registrerad)
Jag tillhör dem som mötte Slimstolpen.
Har aldrig haft något ont av honom.
Minns när jag berättade för honom att Mora Träsk nämner hans namn i låten "Vykort från Gävle" (från albumet "Play Off"): "Allt är som ett vykort i Gävle i dag. Mårtsbo-Slim är nykter och hamnen går bra."
"Jag ska prata med den där Walter jag", svarade Ernst.
Tycker dock inte att man ska resa en staty över honom.
Skrivet 19 jan 2011 20:05 Goa minnen (Ej registrerad)
Ernst Karlsson, vilken granne på, som det hette då, Kaserngatan 100-nånting. Jag sov oftast med olåst dörr på den tiden vilket föranledde ett och annat besök från Slimmen. Roligast var en gång då han lånade telefon för att ringa en taxi till en fyllekompis och betalade med gamla tio-öringar, direkt ner i sängen där jag yrvaket höll på att vakna till sans. Drygt 30 spänn vill jag minnas att det var. Många mynt och ett härligt minne.
Alf, en numer utflyttad Brynäsare.
Skrivet 18 jan 2011 07:46 Torbjörn B, lok.rep 1981-83 (Ej registrerad)
Mårtsbo var en härlig figur ! Egensinnig, högljudd, visst, men hederlig.
Händelsen med båten på polis-släpet finns på skiva med nyligen bortgångne Sven-Erik Fahlander. Det var ofta han hördes runt centralen. 1982 strejkade man på SJ, vilket han kommenterade: nu strejkar de på på järnvägen och i utlandet, men när ska den här j-la regeringen strejka ?? 1994 eller 95 blev han också - välförtjänt- vald till årets Gävle-bo.
Skrivet 17 jan 2011 18:18 Aneleh (Ej registrerad)
Kommer också ihåg honom från den tiden jag jobbade på Concordia kom in lugn och sansad men dröjde inte länge förrän han blev utföst stod då utanför glasrutan och lipade åt oss. Han spelade även på jukeboxen när han var där alltid Hälsa Mikael från mig.Verkligen en speciell herre.
Skrivet 17 jan 2011 09:07 Carola (Ej registrerad)
När jag var liten ägde min farmor Centralcafeét, ett ställe dit många alkoholister gick på den tiden. En morgon kom Mårsbo dit och med sin bullriga stämma skrämde han en del av gästerna. Farmor kastade ut honom med orden "kom tillbaka när du nyktrat till". Han återkom bara nån minut senare och farmor kastade återigen ut honom. Så höll det på under nån timme. Till slut ringde farmor efter min pappa som kom och hjälpte till med utkastandet. Nån minut senare kom han tillbaka med en stor blombukett till min farmor. " Dom här ska du ha Anna för att du är så snäll mot mig". Ja många minnen har jag av honom sen tiden på Centralcafeét, där jag var mycket med farmor :)