Att klubben valde en annan väg efter SM-guldet var inte okontroversiellt, men med facit i hand riktigt. Tidigare storspelaren Anders Linderoth ville kombinera underhållande fotboll med starka resultat och lyckades allt som oftast med den ambitionen. Hans fem år vid rodret var en mycket stark grönvit period.

Anders Linderoth växte upp i Kristianstad-stadsdelen Näsby. Han spelade som junior för Näsby IF och Stattena IF. Mittfältaren värvades till Stattenas större och allsvenska grannklubb Hälsingborgs IF 1968, tre år innan staden började stavas som nu. Efter tre säsonger skrev han på för Öster, och det var här det stora genombrottet kom. Linderoth etablerade sig i landslaget, tilldelades Guldbollen och köptes 1977 av Marseille. Elitkarriären avslutades sedan i Mjällby, innan han också rundade av i moderklubben NIF.


Linderoth i landslagsdressen - där det blev 40 A-kamper och två mål. Här är året 1978. (Bildbyrån)

Det var också en erfaren tränare som Bajen rekryterade. Första uppdraget blev Mjällby AIF, en klubb som på kort tid klättrat från division 4 och 1980 debuterat i högsta serien. Efter fem års jojo-åkande mellan Allsvenskan och dåvarande tvåan rekryterades Linderoth, men inte heller han lyckades fixa förnyat kontrakt och det skulle dröja 25 år innan allsvensk återkomst. Efter några år i södra ettans IFK Hässleholm blev Elfsborg nästa uppdrag - den tredje gulsvarta klubben i rad. Här svängde pendeln åt motsatt håll jämfört med Mjällby. Ett talangfullt lag med bland andra Anders Svensson, Fredrik Berglund och sonen Tobias Linderoth gick upp andra året efter tio säsongers allsvensk frånvaro. Laget blev sjua i serien, och därefter väntade Norge och Oslo-klubben Stabæk. Redan första säsongen erövrades klubbens första cupguld och bästa tabellplacering (trea) någonsin, varpå laget kom femma två år i rad. Efter 8-1-förlusten mot Brann i maj 2001 avgick Linderoth trots att laget annars inlett säsongen starkt.

Samma år fick Sören Cratz halvvägs in i säsongen beskedet att han skulle ersättas då man efterfrågade en annan spelfilosofi, och därefter tog alltså Anders Linderoth över Hammarby. Kristianstadsbladet fick nys om saken och i en intervju den 18 juli bekräftade han intresset. Jag har alltid velat ha spelande lag, och det är tydligen det Hammarbys styrelse är ute efter, sade han då. Få förändringar gjordes i truppen som under Cratz spelat en rak fotboll. Lasse Eriksson blev målvaktstränare och Andreas Bild lämnade för spel i BP, medan Max von Schlebrügge gick motsatt väg. In kom också finske anfallaren Antti Pohja och norske mittfältaren Fredrik Vinsnes (på lång från Rosenborg), båda med landslagsmeriter. Dessutom anslöt australiske målvakten Ante Čović, och denne skulle ta över Erland Hellströms förstahandskar en bit in i säsongen. Det här var också året när nya utvecklingslaget, under namnet Pröpa/Hammarby U, vann fyran. Det blivande Hammarby Talangfotbollförening skulle ofta ge skäl för namnet de kommande åren.

Örgryte tog revansch med samma siffror som Bajen vann guldmatchen, när premiären spelades på Söderstadion. Där och på Olympia i omgången efter blev det förlust efter sena baklängesmål, och i Kalmar släppte Hammarby in 1-1 med tio minuter kvar. Första segern kom via 3-1 mot MFF och borta mot AIK hade man i stället slutminuternas marginaler med sig när Andreas Hermansson gjorde 2-2 (dock hade det föregåtts av en sanslös Rubarth-filmning och straffmål). Derbyt var dock en av sju matcher där enda segern togs i Borås, och det blev allt mer uppenbart att laget skulle få slåss i tabellens nedre regioner. Och olägligt var det, att föreningens första Champions League-kval kom under en sådan här säsong - laget klarade 1-1 hemma mot Partizan men i Belgrad blev det klar förlust. FC Köpenhamn-balansspelaren Christian Traoré blev ett nyttigt lån under hösten. 3-1-segrar hemma mot Giffarna, KFF och Helsingborg framåt höstkanten gav visst andrum, men laget förlorade bland annat övriga tre derbyn och kvalplatserna undveks först genom bortaseger mot Landskrona i sista omgången. I sista hemmamatchen hade man dessutom missat chansen att spela ned ”Blåvitt” i Superettan. Niondeplats för ett ofärdigt bygge.


Med två av de viktiga pjäserna i bygget, Kennedy och Čović, vid bortamatchen på Olympia 2003. (Bildbyrån)

Andra säsongen fick Linderoth ihop pusslet på allvar, och flertalet nyförvärv blev avgörande. Alexander Östlund, AIK:s guldhjälte från 1998, hade i Norrköping skolats om till högerback. De som hade tvivel gällande hans nya lojaliteter fick dessa stillade redan efter en minuts spel i Nackas minne, då han körde över Krister Nordin fullständigt. 17-årige mittfältaren Petter Andersson anslöt från Skellefteå FF och gjorde sina första framträdanden under året. Pétur Marteinsson återvände efter spel i Stabæk och Stoke, och avgjorde mot Halmstad, men skadade sig och kunde bara medverka i den matchen, vilket å andra sidan gav egne produkten ”Totte” Gerrbrand utrymme att växa in i laget. Trym Bergman åkte hem till Norge liksom Fredrik Winsnes vars lån löpt ut, men Karl-Oskar Fjørtoft från Molde gick motsatt väg och blev en offensiv injektion på mittfältet. Defensivt gav danske Mikkel Jensen stadga och karaktär i samma lagdel under lång tid framöver. Och inte minst anslöt lika kraftfulle som skicklige brasseanfallaren Dedé från bulgariska Litex, vilket gjorde att man kunde släppa Hermansson till nykomlingen Enköpings SK.

Laget gjorde en mycket stark vårsäsong och låg riktigt bra till, men Djurgården som hade sin kanske starkaste trupp någonsin blev för starkt såväl i juni-derbyt som i det långa loppet. Fram på höstkanten dominerade Dedé mot AIK och jagade bort Råsundaspöket, men storförlusten (0-6) två omgångar senare i Malmö där allt gick emot och poängtappet på Värendsvallen gjorde att DIF kunde rycka ifrån. Och också i höstderbyt vann blåränderna, om än knappt och till stor del på grund av en oförklarlig Fjørtoft-hands. Bajen kunde bärga andraplatsen, bland annat efter en uppvisning hemma mot Enköping där inte bara Hermansson utan även ”Baresi” Berggren och Jens Gustafson nu fanns, 7-0 efter att Micke Andersson gjort tre av sina tio mål. Man var etablerat på övre halvan, något som skulle hålla i sig.


Dedé var ett glädjeämne under 2003 - här tremålsskytt mot Giffarna - men ett svårersatt sådant. (Bildbyrån)

Men 2004 blev något av ett mellanår, delvis beroende på att man inte lyckades ersätta tappen. Kennedy hade försvunnit till Grekland och Dedé sålts till Kalmar FF. Kennedys ersättare, dansken Nichlas Hindsberg, gick sönder redan under försäsongen och gick skadad hela året. Sierraleonske anfallaren Alupsah Brewah sprang visserligen 100 meter på 10,70, men gjorde inget större intryck i övrigt. Petter Furuseth hade spelat forward i Örebro men blev nu ytter. ”Samba-Erik” Johansson, tidigare ÖIS:are och närmast från Malmö FF, var en tekniker av klassiskt Bajenmått. David Johansson, högerback från Skövde AIK, kom upp i A-laget via HTFF. Härifrån hämtades också mittfältarna Haris Laitinen och Erkan Zengin, där den förste blev skapligt ordinarie direkt och den senare gjorde sitt debutframträdande. Samtidigt kom Björn Runström tillbaka till Söder efter ungdomsproffs-äventyr i Italien, han gjorde fem mål men var ännu inte mogen en nyckelspelarroll.

Laget inledde bra och gick tillsammans med Halmstad ifrån under våren, och efter 3-0-segern mot Djurgården ledde man serien. Men det skulle vara enda tillfället under säsongen som Bajen var i topp. Trots flera försök under året hittade man aldrig sin ”Mr X”, och det blev bara 28 mål framåt. Man hade spel i UEFA-cupen att se fram emot, men efter enkel seger mot isländska Akranes i kvalomgången blev det betydligt tuffare i rundan därpå, och Bajen var chanslöst mot Villareal. Lite typiskt var oktoberderbyt mot AIK, där Jensen gett Hammarby ledningen men solnaiterna kunde kvittera sent efter ett uppehåll på 50 minuter. Ingen bruten match eller poängavdrag den gången… Hammarby slutade sexa, samtidigt som HTFF vann även trean.


Maj 2005: målskyttarna mot Häcken gratuleras av Max. (Bildbyrån)

Östlund som nu var landslagsman försvann till Feyenoord inför 2005, och även om Fredrik Stoor tog chansen var det en försvagning kortsiktigt. In kom yttern Jeffrey Aubynn, närmast från Danmark, och balansspelaren Eric Fischbein från Trelleborg. Under sommaren anslöt också Paulinho från Örgryte, en värvning som var lite av en styrkedemonstration.
Man skulle ändå inte riktigt få ihop det, och främst var resultaten lite för ojämna. Petter Andersson växte allt mer och fick debutera i blågult, och Runström utökade målskörden till nio pytsar, men stundtals hade man stora besvär att dyrka upp lag som Gefle, Örgryte och GIF Sundsvall (känns det igen?). Seger i de två avslutande omgångarna gav en fjärdeplats, tio poäng bakom segrande Djurgården men bara två plusmål från lilla silvret.

På försäsongen 2006 slog Bajen sånär ut FC Köpenhamn i kvartsfinal, och seriespelet inleddes minst sagt starkt. Paulinho gjorde två när Helsingborg 4-2-besegrades i premiären, och sedan rullade det på. Mållöst mot Djurgården och Halmstad, men segrar borta mot MFF och Blåvitt. Mot AIK på Söderstadion blev det 2-0-seger, och 1-4-förlusten i Kalmar skulle visa sig vara en tillfällighet. Två nya sexpoängare senare var Hammarby i serieledning inför VM-uppehållet.
Under sommaren försvann Runström till Fulham, och den sydafrikanske ersättaren Toni Nhleko blev ingen succé. Mer lyckosamma sommarvärvningar var mittfältarna ”Lolo” Chanko, närmast från AEK Aten, och uruguayanen Sebastián Eguren som flydde vantrivseln i Rosenborg.

Efter tre sena mål vann Elfsborg hemma i återstarten, och Bajen svajade här rejält. Segrar mot Häcken och Örgryte följdes av nollpoängare i returen mot ÖIS och på Olympia. Derbyt mot Djurgården blev spiken i den grönvita guldjaktskistan, blåränderna hade 0-3 redan i paus och efter tio minuters spel i andra halvlek tappade hemmaklacken koncepten fullständigt och matchen bröts. Det skulle bli sista derbymatchen på Söderstadion. Hammarby fick också, som hittills enda svenska elitlag, avdrag med poäng - tre stycken. Tre segerlösa matcher följde innan Eguren presenterade sig på allvar med matchens båda mål borta mot AIK. Laget avslutade bra, men var i slutändan en bit bakom Elfsborg.


Linderoths TV-intervjuad efter avtackningen vid sista matchen som ansvarig på Söderstadion. (Andreas L Eriksson)

Anders Linderoths tid i Hammarby gav aldrig något nytt guld, men den förknippas ändå med topplaceringar och stundtals fantastiskt underhållande fotboll. Efter tiden i Stockholm tog Linderoth över danska Viborg, och via två år i Landskrona är han sedan 2011 tillbaka i Mjällby som scout och ungdomstränare.

(Bilden överst: Anders Linderoth dirigerar Hammarby på Örjans vall, juli 2004, av Bildbyrån)