Zvea ryms i handflatan
Tiden har runnit ifrån servitrisen Zvea. När hon serverar den sista kvällen på det nedläggningsfärdiga stadshotellet behöver hon inte springa benen av sig – ingen gäst har bokat bord.
Relaterat
Artikelbilder
ARTISTDRÖMMER. Servitrisen Zvea spelad av Catherine Hansson vill sjunga.
Fakta
”Zvea”
Gävle teater, 13/2
Regi och manus: Rikard Bergqvist
Medverkande: Catherine Hansson och Rickard Åström.
Zvea får i stället mycket tid att minnas sitt liv, främst genom musiken från Rickard Åströms piano. Hon närde drömmar om att bli en Ulla Billquist, Zarah Leander eller en Ingrid Bergman, i stället blev hon kvar på stadshotellet och lät sin talang knappt koka i lokalrevyer. De stora världshändelserna – Andra världskriget, atombomben, Vietnam, Kennedy-mordet – når henne likt de yttre ringarna på vattnet.
Hon blir sviken av en beredskapssoldat, gifter sig med en annan man, får barn som en gång för alla släcker drömmarna om att resa vidare i livet, skiljer sig, träffar en ny man, och under alla år passar hon upp bland stadshotellets alltmer ödsliga bord. Med åren känner hon sig mer och mer främmande i sin tid, sitt land och även i sitt liv. Så, samma kväll som Olof Palme mördas, gör hon sitt sista pass.
Berättelsen om Zvea är så liten att den ryms i en handflata. Varför ska vi bry oss om Zvea? För att Catherine Hansson i titelrollen bryr sig, hon hittar det märkvärdiga i ett omärkvärdigt liv och formar en berättelse av dagarna som bara försvann. Hon spelar den alltmer desillusionerade, men ändå på något sätt nöjda, Zvea med den värdighet som hon förtjänar, och hon får också med sin röst oss att ana den artist som Zvea drömde om att bli. Hon sjunger de passerande decenniernas låtar: ”Min soldat”, ”As time goes by”, ”Imagine” ... I Zveas närhet lever pjäsen, men så fort världshändelserna tar för mycket plats svalnar texten.
Palmemordet som avslutning är inte en slump. Titelns Zvea syftar nog på något mer. Det är inte bara stadshotellet som stänger den kvällen, utan även en bit av Sverige.
