Kenneth "Kenta" Ohlsson, Mr Hammarby, blev den som fick ta över tränarsysslan efter degraderingen 1988. Han lyckades genom ett visst mirakel i Karlstad ta laget tillbaka redan första säsongen, men därefter följde ett par mindre glamorösa år i Bajen-historien.
Kenta Ohlsson spelade aldrig fotboll för någon annan klubb än Hammarby. Grannen och tidigare Bajen-centerhalven Olle Nyström hade sett honom lira i föräldrarnas trädgård i Bagarmossen, och tipsade om Hammarbys knattelag. Som 17-åring plockades han upp i A-laget, där profiler som ”Nacka” Skoglund och Tom Turesson fanns, men ”Kenta” skulle snabbt göra sig ett eget namn som mittfältsmotor. Totalt skulle det bli 341 matcher i Hammarbys fotbollslag - flest genom tiderna - och 60 mål i Allsvenskan. "Kenta" fanns i fotbollens A-trupp mellan 1966 och 1983. Han spelade även ishockey i Bajen, i kedjan med 70 mål under sex säsonger som facit, och gjorde dessutom en allsvensk bandysäsong för föreningen.
Målfirande även här. (bild ur Bamsingarna från söder)
Ett knippe spelare (bland andra Sulo Vaattovaara, Hasse Holmqvist, Peppe Holmberg och Peter Gerhardsson) försvann redan efter 1987 års sjätteplats, och när laget åkte ur året därpå efter nitton raka säsonger i högsta serien lämnade också bland andra Jean-Paul Vonderburg (till Malmö FF) och Lasse Eriksson (IFK Norrköping), medan Hasse Eskilsson gått till Sporting Lissabon redan under sommaren. Ersättarna var inte av samma klass, och samtidigt var många av de rutinerade pjäserna slitna; somliga fortsatte kanske någon säsong för länge.
Efter nedflyttningen rekryterades alltså ”Mr Hammarby” som huvudtränare efter
Hans Backe, med tidigare AIK-spelaren och landslagsmannen Yngve Leback som assisterande. Bland nyförvärven när Hammarby nu skulle ta sig tillbaka till finrummet återvändarna Micke Rönnberg, Micke Andersson och Tomas Sunesson, och finländarna Jari Poutiainen (målvakt) och Kimmo Tarkkio (anfallare). Dessutom kom unge forwarden Niclas Jönsson från Ope IF som upptäckts då han mött Bajen i cupen, och även om det blev sparsamt med speltid skulle ett av hans tre mål bli historiskt.
Serien började ordentligt skakigt för Kentas mannar. 0-0 i premiären var en minst sagt tidig seriefinal mot Vasalund, som skulle gå ifrån ganska betänkligt under första halvan av året. Hammarby förlorade i Kiruna (historiens nordligaste match för Bajenfotbollen), men i Eskilstuna kom första segern, mot IFK. Bajen vann med 3-2, där yttern Leif Strandh som debuterat under fjolåret gjorde det första, kvarvarande anfallaren Thomas Lundin det andra och Bagis-plåtisen Magnus Lefvert det tredje. I den första Bajenmatch jag kan minnas att jag såg på plats 3-1-besegrades Holmsund, men svajandet fortgick. Kryss mot BP följdes av förluster mot Åtvidaberg, Gefle, VSK och Forward och Vasalund seglade ifrån.
Niclas Jönsson sekunderna efter sitt 6-0-mål - en klassisk bild. (Hammarbys arkiv)
Men efter det korta sommaruppehållet där Ohlsson ändrade om en hel del i startelvan vände det, och jakten pågick hela hösten. I seriefinalen på Skytteholm lirade inte solnaiterna
tiqui-taca, direkt. Någon räknade till 43 bakåtpassningar på en halvlek. 1-1, men Hammarby hade riktig vittring inför slutomgången. Vasalund hade en poäng och fem mål tillgodo och spelade 0-0 borta mot mittenlaget IFK Luleå (efter bland annat en straffmiss). Hammarby hade 2-0 mot Karlstad BK i paus, men inför uppåt tusen hoppfulla Bajenfans stannade målskyttet av i andra. Speakern uppe i Luleå hade hunnit gratulera Vasalund till det allsvenska avancemanget innan kom först i slutminuten genom Lundin, men ”undret i Karlstad” skulle fullbordas. Efter Strandhs 5-0-mål återstod bara en knapp minut av tilläggstiden, men Jönsson skulle också hinna med att näta! Bajen ledde under året serien i det tiotal sekunder som återstod, men det räckte.
Allt var dock inte frid och fröjd efter återkomsten. För en rad spelarkontrakt var det allsvensk tjocklek på lönekuverten, och tillsammans med värvningarna inför året i norrettan bidrog det till en rekordförlust på över tre miljoner. Det fick bli en lågbudgetsatsning, med egna produkter som Micke Hellström och Lasse Asp. Värvningarna: målvakten Per Fahlström från Huddinge, polske flopp-backen Piotr Skrobowski och mittfältaren Micke Lindqvist från Spårvägen. Enligt ett huvudstyrelseprotokoll var ”Brolin från Sundsvall” bland de värvade, men det visade sig ju vara felaktigt. Det skulle bli ett tufft allsvenskt år.
Till premiäromgången var Söderstadion inte ett alternativ. Staden hade inte lyckats få ombyggnationen, med kontorshuset över västra läktaren, klar i tid. 5 467 fick ta sig till Enskede IP och såg där laget förlora mot Halmstad, 1-2. (Publikrekord, förstås? Nej, Jussi Björling lockade 6000 i början av fyrtiotalet.) Förluster även mot Öster, MFF och Örgryte följde innan Hammarby tvålade till Djurgården inför den tidstypiska derbysiffran 7 152 på Söderstadion. Asp gjorde två mål, så även då Brage besegrades två omgångar senare, men det skulle gå fyra segerlösa omgångar (förvisso med poäng borta mot seriesegraren Göteborg) innan laget 2-0-besegrade Norrköping.
Dystert: tilltufsad arena, uttåg ur Allsvenskan och grå himmel. (av Peter Jansson, via hifhistoria.se)
Man hade hyfsad kontakt med lagen ovanför, men det famösa 1-9 i returen mot DIF grusade hoppet, och laget gick åter segerlöst i fyra matcher. 4-2 mot Örgryte och 4-1-utskåpningen mot AIK därpå lyckades man inte följa upp, och avståndet upp till Brage ovanför strecket landade på fem poäng. Bajen gjorde 32 mål, vilket faktiskt var fjärde bäst i Allsvenskan, men försvarsspelet räckte inte till och 51 insläppta var elva fler än nästjumbon Örgrytes.
Laget vann inne-SM, Hallsvenskan, i januari och februari efter straffavgörande mot Öster i finalen. Strandh hade gått till Djurgården och man hade bara att fortsätta lita till hemvävt och lokalt, med Johannes Hall från Sandvikens IF som enda undantag. Seriesystemet var här under ett par år närapå obegripligt och Hammarby spelade i något som hette östra vårettan. Här tog man sig an lag som BK Forward, Spårvägens FF och Väsby IK - men återigen var det Vasalund som utmanade. Under sommaren blev dessutom det ekonomiska hotet bokstavligen akut. Föreningen var blott fyra timmar från konkurs efter att fotbollen kommit efter med skatter och avgifter, men man lyckades reda ut det hela, delvis tack vare en supporterinsamling och att spelarna sänkte sina löner.
Muntert: kanske inte Champions League-final direkt, men väl Energie Cottbus borta. (via Anders Jutterström)
Samtidigt spelade Hammarby i Tipscupen under juli, med dubbelmöten mot Silkeborg, Dukla Banska Bystrica och Energie Cottbus. Detta gjorde att Vasalund hade matcher tillgodo på slutet, och kunde ta sig förbi på slutet, men Bajenfans samlades vid solnaiternas sista hemmamatcher på Skytteholm för att heja fram bortalagen till poängstöld och till sist grejade Degerfors 1-1 vilket gav Bajen seriesegern.
”Kenta” Ohlsson, nu med Claes Eriksson som assisterande tränare, kunde inte hota topptrion Öster, TFF och GAIS i Kvalsvenskan. Men inför sista omgången fanns fortfarande chansen till fortsatt spel om Allsvenskan, då man på Söderstadion inför nära 7 000 mötte Frölunda i en helt avgörande match, där seger krävdes. Göteborgarna gjorde 0-1 på en omställning, men med tre minuter kvar kvitterade Lundin. Thomas Nilsson träffade sedan stolpens insida i slutsekunderna, och på returen avslutade Micke Andersson sin karriär i Bajen med att missa öppet mål. Ett av de bittraste ögonblicken i modern tid, men uppflyttning och jumboplatsen hade sannolikt varit given - det ekonomiska resultatet var åter över tre miljoner back. En annan motgång i den här vevan var att en planerad träningsanläggning i Flaten aldrig blev ordnad, på grund av att byggentreprenören gick i putten.
Efter 1991 slutade förutom Andersson även Bo Larenius, Lindqvist och Lundin i Hammarby. Strandh återvände dock i maj, efter att DIF inte kunnat ordna slutbetalningen för hans övergång. Under sommaren kom också Eskilsson tillbaka efter eskapader i olika portugisiska klubbar och även en vända i AIK, han skulle göra 16 mål på lika många seriematcher under hösten. Inför själva säsongen anslöt bland andra Jonas Kling, Jens Gustafson och Micke Möller från ungdomslaget. Från Tyresö kom Peter Thörnqvist, från ”Blåvitt” unge Christian Ozanne och från Nacka keepern Hernando L’Abbe (som samsades med ”Fahla” om förstahandskarna under året).
Mikael Hellström i 2-2-match mot Spårvägen, maj 1992. (
Hasse Fridén, via hifhistoria.se)
Det skulle inte bli någon vidare minnesvärd säsong efter lägret på Kreta. Hammarby gjorde sitt sämsta sportsliga resultat på många år. Laget missade kval-avancemang från såväl vårettan norra som höstettan östra, även om man trots allt var ganska nära seriesegrarna i respektive serie, IFK Sundsvall och Degerfors. Publikintresset var rejält vikande - hemmamatcherna sågs oftast av mellan 1 000 och 2 000, och i säsongsfinalen mot Forward var bara 354 (!) på plats för att se Bajen vinna med 6-2. En mytomspunnen match under hösten är annars den hemma mot kvartersklubben Hertzöga BK från Karlstad. Tvärjumbon tog bara poäng i två matcher, men på Söderstadion vann värmlänningarna med 4-0. Många av de 1 033 på plats använder än i dag denna grönvita insats som en måttstock för uselhet (att Bajen vann bortareturen med 6-0 är det färre som minns).
Som framgått av läsningen tillhör Ohlssons tre sista säsonger som Hammarby-tränare de mest tacksamma uppgifterna, och det är ju Tingvalla 1989 som helst koms ihåg. Däremot är det ju fascinerande att Hammarby Fotboll så här kort tid tillbaka i historien var så pass svagt på så många plan. Uppflyttningen
1993 ändrade mycket, trots att några jojo-år följde. ”Kenta” Ohlsson gick sedermera vidare till att träna ungdomar i Gubbängsskolan, på Hammarby Akademi.
(Bilden överst: "Kenta" under debutåret som Bajentränare, omgiven av spelarna Leif Strand, Peter Hautalahti, Micke Andersson, Tomas Turesson och Mats Wahlberg. Av Hasse Fridén, via hifhistoria.se)