Hammarbys guldmakare, Sören Cratz, började med att rädda kvar laget i Allsvenskan 1999. Den sympatiske östgöten syns fortfarande på Bajens matcher emellanåt, men i somras pensionerade han sig, efter 35 år i tränaryrket.

Sören Cratz, från den östgötska bruksorten Finspång, nådde spel i näst högsta serien med den lokala varianten av Allmänna Idrottsklubben. Någon riktigt fast plats i startelvan blev det inte då han i de sena tonåren kom upp i A-laget, och han spelade även för andra föreningar i trakten. När FAIK-tränaren i början av 80-talet på grund av andra åtaganden inte kunde ha hand om alla pass, blev det Cratz som hjälpte till då det behövdes. 1984 plockades han upp av IFK Norrköping och blev assisterande tränare i under fem säsonger. Därefter ville ”Snoka” att han skulle pröva vingarna som huvudtränare i en annan klubb för att eventuellt senare återkomma som ansvarig. Det blev IF Skarp i arktiska Tromsö, en klubb som under Stuart Baxter ramlat ur näst högsta serien, något som Cratz rättade till.


Cratz under Degerfors-tiden, här mot IFK Göteborg borta 1995. (Bildbyrån)

1990 återvände Sören till Sverige och Degerfors, och tog ”Rövitt” från tvåan till Allsvenskan på två år. Laget kvalade sig upp, men innan detta hade Cratz gjort klart med en återkomst till IFK Norrköping, då en toppstrid var alltför frestande. Och här fortsatte framgångarna. ”Peking” tog silver under hans första säsong och under de två åren som huvudtränare kunde Cratz också stoltsera med 26 förlustfria matcher i rad hemma på Idrottsparken. Andra året blev det en fjärdeplats samt cupguld, men när klubben endast ville förlänga med ett år blev det åter Degerfors. Via två år där och lika lång tid i Trelleborgs FF hamnade Cratz 1999 i VPS från finska Vasa. Efter att ha fått foten halvvägs in i säsongen blev han rekryterad av Hammarby. Cratz var redan klar som ersättare till Rolf Zetterlund från säsongsslutet, men denne fick gå i början av augusti då laget - som topptippats efter succéåterkomsten till Allsvenskan året före - låg näst sist.

Den raka ledarstilen ledde till bättre stämning i truppen, något som också omgående gav resultat på planen när Hasse Berggren gjorde matchens enda mål mot topplaget Halmstad. Men det skulle inte bli en enkel resa mot förnyat kontrakt. Förluster i Norrköping och borta mot Örgryte följde efter sena baklängesmål, och trots att kroatiske sommarförstärkningen Mate Sestan gjorde precis vad han hyrts från spanska Levante för - mål. Även mot Frölunda och i bortaderbyt mot AIK blev det förluster, och inför hemmamatchen mot Elfsborg var det nervigt.


Kennedy hyllas efter det grejade allsvenska kontraktet i slutomgången 1999. (Bildbyrån)

Killarna måste kliva fram och ta det nödvändiga ansvaret, sa Cratz inför matchen. Efter en krampaktig start kom sedan det förlösande 1-0-målet. Eurosport-utnämnde nyckelspelaren Mats Larsson och högerbacken Roger Sandberg väggade med gemensamma krafter in bollen framför mål där Kaj Eskelinen drog till. Skottet gick i stolpen, men på returen högg ”Pinnen” Andersson. Och i andra halvlek grovjobbade ”Mål-Micke” Andersson fram bollen till ”Kajan” som förlängde, för ett klassiskt ”Pinnen”-mål: välplacerad strumprullare. Fredrik Berglund reducerade, men Bajen höll ut. I derbyt mot DIF fick laget revansch för vårförlusten och mot Göteborg vände man till seger. Förlust på Olympia mot blivande mästarna Helsingborg gjorde dock att tre poäng mot TFF var nödvändigt. Hammarby spelade ut skåningarna fullständigt och Sestan blev tvåmålsskytt i avskedsmatchen. Då övriga resultat också gick Bajens väg blev firandet (som inte blev lugnare av att blåränderna ramlade ur) av guldklass - det tyckte vi i knappt två år…

År 2000 skulle bli ett stabilt mittenår; lugnet såväl efter som före stormen. Hasse Berggren gick visserligen till norska Haugesund, en uppmärksammad och rätt tidig bosman-övergång som inte sågs med blidare ögon då Berggren olyckligt beskrivit sin situation som en ”guldsits”. In kom norske Trym Bergman, som kunde spela överallt - även om han aldrig testades som keeper. Där fanns fortfarande Lasse Eriksson, med tilltänkte efterträdaren Erland Hellström på tillväxt. Detta var också våren då de omtalade ”videojuggarna”, mittbacken Dragan Vasiljevic och anfallaren Bogic Popovic, gjorde entré. Ingen av dem höll dock måttet, men ”Bobi” är bland annat ihågkommen för sitt omdöme i Aftonbladet om tränaren: Hammarby betalade stora pengar för mig och fansen frågade "Varför spelar inte Bobi?". Då hittade Sören Cratz på sagor om mig som ursäkt. "Bobi är alkoholist, Dragan är bög". Såna saker spred han ut. Det är så han arbetar, Cratz.


De serbiska VHS-värvningarna Bogic Popovic och Dragan Vasiljevic. (Bildbyrån)

Cratz fick mångårige Bajenspelaren Thomas Dennerby som assisterande och spelare som ”Mål-Micke”, Andreas Bild och Jonas Stark tog kliv framåt under året. Den sistnämndes försvarsinsatser blev viktiga, då AIK:s Daniel Hoch inte bara avgjorde vårderbyt utan även fult tacklade Hans Eskilsson med benbrott som följd. Och när ”Bobi” hellre utforskade Södermalms nattliv än nätade, var det tur att Hammarby fick över Andreas Hermansson från ”Blåvitt” som gjorde åtta mål sedan han anslutit. Bajen slutade åtta, med god marginal nedåt.


Guldmakarna "Mål-Micke", "Sulan", "Hella" och Fursth värmer upp inför en försäsongsmatch. (Peter Jansson, via hifhistoria.se)

Det mesta har sagts och skrivits om säsongen 2001, och det faktum att Hammarby Fotboll på sajten högtidlighåller ”det onämnbara” som blev till guld den 21 oktober varje år får motivera att det inte blir något försök till praktverk om detta här. Noterbart är ändå att Helsingborgs anfallare Peter Markstedt, ståtlig före detta mittback med förflutet i Barnsley och Västerås SK, anslöt efter utlåning till just VSK. Detta var Bajens enda meriterade nyförvärv, och laget var tippat i botten. Cratz förhoppningar slog dock in - djupledssnabbe Hermansson och target-urtypen ”Markan” blev själva guldreceptet. Som bekant föll dock ingredienserna inte ledningen i smaken, och efter tre raka sommarsegrar meddelades det att Cratz kontrakt inte skulle förnyas efter säsongen. Truppen slöt sig samman - och resten är historia. (Själv saknade jag plåt till ÖIS-matchen och femhundringen jag fått paniklåna av Mickes Skivor-Micke räckte inte långt hos svartabörshajarna, men en grönvit själ jag träffat vid ishockeyns bortamatch mot Arlanda knackade mig på axeln med fem minuter till avspark och fick på något sätt in oss i kontorshuset ovanför västra.)

Sören Cratz tog efter Hammarby-sejouren över Helsingborg, men efter halvdana resultat blev hans ärevarv efter förlusten på Söderstadion droppen och han fick gå som en direkt följd av känsloyttringen. Tränarkarriären på klubbnivå tog sig aldrig riktigt igen, men när Cratz i somras pensionerade sig efter 35 år i yrket gjorde han det inte bara som ansvarig för IF Sylvia ”hemma” i Norrköping utan också som landslagstränare för P94. Och i Bajenland är han för alltid en ikon.

(Foto överst: Sören Cratz firar med SM-bucklan på Medborgarplatsen, av Bildbyrån.)